NEIL YOUNG
Dead Man
Vapor/Warner
En dörr slår igen. Någon hostar. Vinden viner. En man läser poesi. En motor startar? Eller en gnisslande gitarr?
Neil Young drar igång sitt nya skivbolag Vapor med en CD som borde förses med en varningsetikett: »OBS! Inga låtar. Bara atmosfärljud«. »Dead Man«, som är gjord för Jim Jarmuschs nya western, är ett slags fattigmansversion av vad Ry Cooder gjort för flera filmer, framför allt då »Paris, Texas«. Men oändligt många resor tristare. Neil Young varvar enahanda gitarrfilande och orgeltrampande med diktläsningar — i synnerhet Johnny Depp läsande den engelske visionären William Blake — eller med meningslöst filosoferande vid lägerelden.
Filed under: Album #17, Betyg 02, Micke Widell, Micke Widell, Neil Young
Femton år efter debuten med Replacements bärgar Paul Westerberg sin första Billboardetta. Ja, jag vet ju inte bestämt men det förefaller orimligt att »Love Untold« — tredje spåret på detta andra soloalbum — ska kunna passera utan att sätta miljoner amerikanska hjärtan i brand. Det är en helt underbar sak, en enkel lo fi-rocker som kombinerar vemodet på sista Replacements-plattan, underskattade »All Shook Down«, och den ruffigare attityden på solodebuten »14 Songs«, med en melodislinga hämtad direkt från himlen. Hoppas innerligt min profetia stämmer, för få är så förtjänta av en präktig framgång som Westerberg. Det var ju Replacements som, tillsammans med Hüsker Dü, odlade upp den jordlott på vilken grungescenen senare kom att blomma.
Redan Ragnarök och Kung Tung, Peter Bryngelssons första band som var Kalmars Genesis respektive Pink Fairies, slog samma sorts knutar på sig själva som detta hans senaste projekt: både viljan och kunnandet imponerade, men det låg alltid något löst inuti varje låt som skramlade mot ackordväggarna och röjde ihåligheten.
Karl Hyde, sångare och gitarrist i technotrion Underworld, sitter i en väns hus i Amsterdam och har tråkigt. Han tittar på bilarna som kör förbi på gatan utanför och noterar deras färger i en diktafon: »Blue and white and grey and yellow and red and…«
Ännu en av dessa så välmenande, men i praktiken oftast rätt meningslösa tributplattor. Här är det ett tungt amerikanskt alternativpaket — från Jello Biafra och Supersuckers till Steel Pole Bath Tub och The Reverend Horton Heat — som tolkar countrynestorn Willie Nelsons låtar. Det kunde blivit katastrof, men överraskar med att vara rätt underhållande.
Föreställ dig en flickskola för amerikanska soultalanger. Längst fram i klassrummet sitter Monica och Brandy. De har just lämnat äpplen till fröken och lyssnar noga på en lektion om Gud, Whitney Houston och Cosby-etik. Lite längre bak i samma sal jobbar Xscape på ett grupparbete i grammatik om adjektivet »real«. Faith Evans tränar sångskalor i skolkören. Uppe hos tillsynsläraren sitter TLC och Mary J. Blige och får lära sig veta hut. Och inne på tjejtoan, längst inne i det mörkaste båset, står trion Total och smygröker innan de beslutar sig för att skolka resten av dagen. De kladdar »Bad Girls Rule!« med knallrött läppstift över spegeln och drar.
Tidskriften POP revisited 