FÖR LÄNGE, länge sedan, när jag var femton, brukade jag älska de sista sidorna i Rolling Stone. Här, bland skivrecensionerna, härjade de tyngsta av de amerikanska rock’n’rollprofessorerna, en akademisk intelligentia kapabel att försvinna in i kammaren med Sly Stone eller Van Morrisons nya bara för att några dygn senare dyka upp med vittra teorier om verkets plats i den västerländska civilisationens filosofiska, politiska och religiösa historia — ja, fan vet om man inte fick den astrologiska bakgrunden också. Ung och lättpåverkad brukade jag älska dessa professorer och deras djupa teorier.
Filed under: Måns Ivarsson, POP #05+06, Jan Gradvall, Måns Ivarsson
Tidskriften POP revisited 