Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Lars Nylin

Lars Nylin
numera A&R-man på Warner Music, skrev i de första tio numren av POP.

Lars Nylin— Någon gång i tidningens tidiga historia åkte jag till Dublin för att intervjua Hothouse Flowers för POP, trodde jag. Men Andres och Pietro insåg snart vad katten släpat in; en lång intervju med bandets romantiske sångare Liam O’Whateverhisnameis. Då sa de blankt nej till publicering. Gruppens skivbolag blev vansinniga och skulle dra in annonsering. Men redaktionen fortsatte säga nej, Hothouse Flowers var inte »rätt« för POP. De hade säkert helt rätt. Det är den konsekvensen som gjort POP till en nödvändig poptidning.

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] Beth Orton – »Pass in Time«

Beth Orton
»Pass in Time«
(Från »Central Reservation«) Heavenly/BMG

Två dagar sommaren 1968 stängde Van Morrison in sig med fem jazzmusiker och en producent i en studio på Manhattan. Van var djävulskt förberedd. Hans texter hade räckt till tre album från en mer ordsnål artist, de åtta sångerna var genomtänkta in absurdum. Dessutom tog man med sig ett antal backar Guiness och okänd mängd jazztobak. 48 timmar senare kom man ut i dagsljuset med »Astral Weeks«, än i dag ett oöverträffat verk i konsten organisk, suggestiv vit soul.

Läs hela artikeln

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Jim O’Rourke – »Prelude to 110 Or 220/Women of the World«

Jim O’Rourke
»Prelude to 110 Or 220/Women of the World«
(Från »Eureka«) Domino/Border

Gitarristen och dirigenten Jim O’Rourke komponerar i vanliga fall musik som kallas »post-klassisk« och »elektro-akustisk«, eller, i bästa fall, det något mindre avskräckande »avantgardistisk«. Till vardags spelar eller dirigerar han musiker som Faust, Henry Kaiser och Kronoskvartetten — folk vars notpapper ser ut som om en blind tax med tjära på tassarna irrat genom studion. I hornbågade glasögon ser han ut som Jan Gradvall, som icke-sångare sjunger han föga överraskande med hög, nasal röst, första låten på hans andra soloalbum är en cover av ett verk komponerat 1983 av virrpannan Ivor Cutler, polare till folk som Henry Cow och Samla Mammas Manna.

Läs hela artikeln

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Eldkvarn – »27«

Eldkvarn
»27«

(Från »Limbo«) MNW

»Limbo« är den mest träffsäkra svenska albumtiteln sedan John Holms »Sordin« i början av sjuttiotalet. För inte ens brottarbebisen Thomas Johansson, i sina hopplösa duster med Alexander Karelin, har haft ryggen så obevekligt mot golvet som Eldkvarn & co hade efter de två-tre senaste plattorna. Då lägger plötsligt producenten Peter LeMarc ett Dylan-präglat, småkärvt Screamin Jay Hawkins-filter över Eldkvarn. Och guidar dem till sin största skiva på tio år. Under kan ske även i tider då rockmusiken påstås vara skendöd.

Läs hela artikeln

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] The Triffids – Wide Open Road

The Triffids - Wide Open Road

The Triffids
Wide Open Road

[Hot, 1985]

VAR som helst i världen kan man drabbas av the blues. David McComb drabbades på sjuttiotalet i en liten kuststad norr om Perth på Australiens västkust. 10 år senare fanns han i London för att med sitt Triffids äntra Mark Angelos studio i Harrow Road. Ett av resultaten blev den här bombastiska symbiosen av Jim Morrison, sentimental country och billigt rött vin från Marigolds spritshop intill studion. »I wake up in the morning — thinking I’m still by your side — I reach out just to touch you — then I realise«, sjunger McComb ödesmättat och får tänja rösten till det yttersta för att få plats i Gil Nortons lätt överarbetade arrangemang och produktion. »Wide Open Road« är hämtad från ett av indiepopens starkaste album — »Born Sandy Devotional«. McComb avled tidigare i år. Engelska Mojo skrev i sin minnestext att Triffids är pophistoriens mest underskattade band. Det kan vara så.


Lars Nylin

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] New Order – Blue Monday

New Order - Blue Monday

New Order
Blue Monday

[Factory, 1983]

MED »Blue Monday« tog sig New Order i mars 1983 ur den ofrånkomliga skugga som legat över bandet som föddes ur den mörkaste av gruppmyter, Joy Division. Borta var dysterheten, Joy Divisions själva motor, the gloom. I stället fanns i studions mitt en ny trummaskin och några nyupptäckta Afrika Bambaataa-singlar i produktion av Arthur Baker. Men trots att New Order från och med detta blev en mycket elektrisk, beatfixerad popgrupp, säger »Blue Monday« ändå en hel del om konsekvensen i historien Warsaw/Joy Division/New Order. Den släpptes bara som tolva och fanns inte med på albumet »Power, Corruption & Lies« från samma år. Jämför gärna med relationen »Closer« — »Love Will Tear Us Apart« av Joy Division. Dessutom slog formgivaren Peter Saville nya rekord i konsten kryptiskt omslag. Han tog helt enkelt disketten med singelns programmerade rytmer och förstorade den sedan till tolvtums storlek. Gruppnamn och titel står inte att finna någonstans. Men trots — tack vare? — detta blev »Blue Monday« den dittills bästsäljande tolvan alla kategorier.


Lars Nylin

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Orange Juice – Falling and Laughing

Orange Juice
Falling and Laughing

[Postcard, 1980]

DEN som vill påstå att en enda singel satte igång åttiotalets brittiska indievåg kan med fördel hävda att det var den här. Från denna tidiga sjua med Edwyn Collins och hans Edinburgh-vänner lånade Morrissey/Marr-konturerna till Smiths. Utan »Falling and Laughing« inget Wedding Present, knappast någon »C86«-kassett från NME och så vidare. Orange Juice var vid tiden lyckligt omedvetna om sin roll som katalysator. De var mest trötta på postpunkens vemod; de ville i stället försöka kombinera Buzzcocks med soul och lätt punkestetik. De bytte därför namn från det vassa The Machetes, till det mer lekfulla Orange Juice, och spelade sedan raskt in denna porlande popsång, och skämdes inte ett skvatt för att Collins lät som en tonårig Bing Crosby kompad av Velvet Underground.

Läs hela artikeln

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Wah! Heat – Seven Minutes to Midnight

Wah! Heat - Seven Minutes to Midnight

Wah! Heat
Seven Minutes to Midnight

[Inevitable, 1980]

PETE WYLIE är en bluff. Inget av det han spelat in kommer någonsin att rubriceras som »äkta«. Det gjorde han ingen hemlighet av varken med sitt Wah! Heat — de gjorde till och med en platta med titeln »The Art of Bluff« — eller senare som soloartist. Men charlatanen från Liverpool har ändå fått ihop ett halvdussin blixtrande indieklassiker. Som debutsingeln »Better Scream«, »7.000 Names of Wah!« (från NME:s indiekassett »C-81«) och så »Seven Minutes to Midnight«, en Jam-influerad osalig mix av nattligt begär, apokalyps och rännstensdrama, i ett och samma grepp. Under några veckor 1980 gjorde den här singeln att Wylie nämndes i samma andetag som Bono och Weller; någon jämförde honom faktiskt med punkmelodramats mästare — Pete Townshend i Who. Sedan insåg världen, även Wylie, att han bara narrades. Men en lysande låt är det.


Lars Nylin

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Joy Division – Love Will Tear Us Apart

Joy Division - Love Will Tear Us Apart

Joy Division
Love Will Tear Us Apart

[Factory, 1980]

I SLUTET av mars 1980 skulle Joy Division åka från hemstaden Macclesfield till London för att spela in albumet »Closer«. Några dagar innan hyrde de in sig i en studio på hemmaplan — Strawberry i Stockport — för att banda en låt som inte riktigt passade in i »Closer«-materialets sordinstämning. Trots textfraser som »You can cry out in your sleep/All my feelings exposed/And there’s a taste in my mouth as desperation takes hold/Just that something so good just can function no more«, var »Love Will Tear Us Apart« en poplåt som passade bättre på singel resonerade bandet kaxigt. Frågan är hur kaxig textförfattaren Ian Curtis kände sig. Epilepsin och drogkonsumtionen blev intensivare för varje dag. Troligen kopplat till grova samvetskval för att han, den nyblivne pappan, börjat träffa en ung belgiska medan barnets mor Deborah Curtis jobbade dygnet runt för att hålla hushållet flytande. Två månader efter inspelningen av låten, dagarna innan en USA-turné, lämnade Deborah efter ett gräl Ian ensam i hemmet. Han såg Werner Herzogs »Stroszek« och lyssnade på Iggy Pops »The Idiot«, innan han hängde sig i en klädhängare.


Lars Nylin

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Traste & Superstararna – Pengar

Traste & Superstararna - Pengar

Traste & Superstararna
Pengar

[Mesrock, 1979]

EFTER några timmar i Hillestudion utanför Gävle började Traste & Superstararna undra. Varför var producenten Leif Walther så grön i ansiktet? Kräktes han en gång i halvtimmen för att han tyckte att »Pengar« var en erbarmlig låt — eller hade han provsmakat för mycket skinka så där dagarna före jul 1978? När gruppen krävde ännu en bandning och Mora Träsk-Leif svarade: »Bullarna blir inte bättre än degen!« förstod trastarna varför producenten mådde illa. Men det hippa pop-Sverige älskade den Ramones- och Wilmer X-influerade snabbpopsingeln. Mats Olsson gjorde den till »Veckans singel« på sin prestigefyllda popsida i Expressen, i konkurrens med just förebilderna Wilmer X och hypade Nattkräm. 500 hemkörda ex gick åt i ett nafs, varefter nystartade Mamma Records i Gävle tog över och krängde ytterligare 2.000. Frågan är om det gjorts en bättre hemkörd singel i Sverige.


Lars Nylin

Postat i:Lars Nylin, POP vol 2 #9, , , ,

Kategorier