Pietro Maglio
chefredaktör och ansvarig utgivare.
— Jag minns Fredrik Strages och Karl Grandins vackra artikel om japanoiserockarna The Boredoms. Och att alla alltid var på mig så in i helvete för att jag krämade på för högt på stereon. Sju års tjat om det. Jag menar det var ju därför jag ville göra en poptidning. Att kunna gå till ett jobb där min viktigaste uppgift var att spela mina favoritplattor så högt att högtalarna skakade ner i golvet. Oslagbart.
Filed under: Pietro Maglio, POP vol 2 #9, Personalfest!, Pietro Maglio
Som uppföljare till 1991 års »Screamadelica«, där bildad arrogant rock’n’roll och modern house- och klubbmusik kolliderade i decenniets mest fängslande ljudkrasch hittills, är det naturligt att låna Primal Screams nya musik största möjliga intresse. Kraven och förväntningarna blir oundvikligt höga.
Trots all publicitet och produktion av Public Enemys The Bomb Squad lyckades inte Young Black Teenagers debutalbum från 1991 sälja något vidare. Och inte utan orsak om ni frågar mig.
Det var länge sedan ett debutalbum var så efterlängtat som Suedes. Man måste nog gå tillbaka till tiden före The Smiths eller till och med Sex Pistols första LP för att finna ett nytt band med lika svindlande krav på sig som Brett Anderson och Bernard Butlers sinnrika rockskapelse. Och inte utan orsak då Suedes tre EP-skivor samtliga varit i »årets bästa singel«-klass.
DÅ De La Soul dök upp på den internationella pop- och hip hopscenen 1988, visade de vägen för en ny svart rörelse som redan till en början var politiskt medveten, antiborgerlig, urban, multikulturell och starkt rotad i en afroamerikansk erfarenhet. De markerade tydliga brott mot hip hopens traditioner och lyckades befria sig från rapmusikens kvävande ortodoxa normer för sampling.
DET VAR SENT, sent på natten och The Clash var i stan för att spela in musik till sin nya LP, uppföljaren till det monumentala dubbelalbumet »London Calling«.
DET hände 1986 med »Eric B Is President«, en briljant sommarsingel på en obskyr Harlem-etikett.
Meditativ fransk impressionism med stänk av klassiskt och folk är vad som bjuds på 4AD-flummiga etiketten Humbugs första release.
»Don’t be so corny« sjunger körtjejerna i »G-Rupies Best Friend« på fläskisrapparna Above The Laws senaste album. Ett välmenat råd som Go Mack, Kokane, Total K-oss och de andra i »Tha Pimp Clinic«, som ju tjockskallarna kallar sig, borde sätta sig ner och fundera på.
Tidskriften POP revisited 