Hanna Åberg
blev POP-skribent efter att hon och väninnan Anna Hellsten skrivit en sur insändare om nittiotalsmods och skrev i POP #14 till POP #22. Nu bor hon i Norrköping.
— Det jag minns bäst är något som jag svor att aldrig yppa för någon: Jag skulle göra en telefonare med ena killen i Koop — jag minns inte vad han heter nu — det var min första intervju någonsin och jag var så nervös att jag höll på att spy. Efter att ha laddat framför telefonen i sådär en halvtimme vågade jag äntligen ringa upp. Jag lyckades störa mitt i en trivial pursuit-runda och jag hade just presenterat mig när min lillebrorsa lyfter en lur i huset och börjar larva sig. Jag trodde jag skulle bryta ihop av ilska och nervositet men lyckades till slut få honom att lägga på. Jag minns inte ett ord av intervjun i övrigt.
Filed under: Hanna Åberg, POP vol 2 #9, HANNA ÅBERG, Personalfest!
I en scen ur Kathryn Bigelows framtidsdrama »Strange Days« glider Ralph Fiennes fram genom ett svart Los Angeles år 1999. Det är 48 timmar kvar till årtusendeskiftet och staden befolkas i huvudsak av galningar, knarkare, mördare och våldtäktsmän. Trickys »Overcome« dundrar i bilstereon medan flyende rånare kryssar mellan prostituerade, punkare och brinnande papperskorgar, och den militariserade polisen bankar skiten ur folk i vartenda gatuhörn. Det är självklart, rent av förutsägbart att det är just Trickys musik som får tjäna som ljudkuliss i denna illustration av det västerländska samhällets gigantiska och ödesdigra misslyckanden, och dess förestående sönderfall.
Montell Jordans »This Is How We Do It« var en av förra sommarens mest enerverande låtar. Över ett klunsigt beat berättade han en rätt infantil historia om en lyckad fredag i South Central, då alla gangbangare för en kväll lät bli att råna spritbutiken på hörnan och i stället svängde sina lurviga till gemytlig jeepmusik. Och hela världen valsade med.
Da Brat tog sina första kliv mot ära och berömmelse när hon för några år sedan rodde hem första priset i en talangjakt hemma i Chicago. Med vinsten följde också det något tvivelaktiga nöjet att få skaka tass med Kriss Kross. Mötet skulle dock visa sig bli mer fruktbart än hon kunnat ana, Daddy Mac och Mac Daddy blev så imponerade av hennes fräsiga rhymes att de tog med henne till Atlanta och introducera henne för So So Def-bossen Jermaine Dupri.
Massive Attacks »Protection« var utan tvekan ett av 1994 års bästa album, och de två spår som den skotska sångerskan Nicolette lät sin feberheta stämma vibrera över framstår fortfarande som plattans självklara höjdpunkter. »Protection« innehåller i och för sig inte ett dåligt spår. Tracey Thorn är eftertänksam, nästan introvert i titellåten, Tricky muttrar sina vansinnigheter i »Karmacoma«, och Horace Andy är ju Horace Andy. Men Nicolettes bidrag pulserar, darrar och sjuder på ett sätt som ingen annans. I »Three« glider man i hisnande fart fram genom flytande metall, och i »Sly« gör hon sannerligen skäl för 3D:s beskrivning av henne som en »Billie Holiday on acid«.
När jag var arton gled jag som ett glåmigt och tjurigt litet spöke fram och tillbaka mellan mitt rum och skolan. Jag orkade sällan eller aldrig gå ut på partaj. Jag tjurade nämligen, och det var betydligt mer ansträngande än vad vissa gladlynta typer förmådde inse. Ibland fick jag höra att jag utgjorde en sorglig syn. Då blev jag stolt.
Tidskriften POP revisited 