Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Benny

Postat i:benny, POP #14,

[POP #14] Hej!

Kära Hanna Å och Anna H!

Apropå er insändare i POP #13. Jag har förstått er ståndpunkt. Det är inget ont i att vilja vara mods menar ni, men när det sker på bekostnad av intellektuella och självironiska preferenser har det gått för långt. Det är jag den första att hålla med om.

Läs hela artikeln

Postat i:hej, POP #14

[POP #14] Snart #14

Den här omgångens demoband bryter möjligen en nagel; eller spiller ut ett glas hallonsaft. Ingen blöder som Kent. Terry Ericsson försvarar sin ståndpunkt och ger några kloka ord på vägen.

DET ÄR TIDIGT andra dagen på årets Hultsfredsfestival. Varken tomten eller yours truly är vaken. Det är däremot Sami Sirviö, gitarrist i Kent. Som råkar gå förbi Stora Dansbanescenen, stannar till och plötsligt tycker sig känna igen ljuden som sköljer mot honom:

— Hallå, det är ju vi som spelar!

Läs hela artikeln

Postat i:POP #14, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , ,

[POP #14] Vi kallar den POP (Vad kallar du din?)

VET INTE OM ni har börjat märka att vi skriver om samma saker hela tiden. Jaså, ni har noterat det. Men vi slutar inte för det.

Det handlar fortfarande om samma drömmar och förhoppningar som unga män och kvinnor alltid har haft. Ni vet, de där drömmarna som alltid handlar om neonljusen i storstaden. Om något bättre och större. Om något meningsfullt.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #14

[POP #14] Vem har lagt Willie Nelson i en box?


ÄVEN RABIATA Willie-fans, som redan äger alla hans tvåhundra album, har saker att glädja sig åt. Nyligen gav Rhino (i Sverige via Warner) ut boxen »A Classic & Unreleased Collection«, en veritabel skattkista för alla med ett djupare intresse i saken.

De tre CD-skivorna såldes per postorder i USA under en period förra året, via en shoppa-hemifrån-kanal. Nelson själv framträdde live i TV-programmet under tre dagar och förklarade projektet helt kort med att han »ville ha ut materialet«. Och man förstår honom.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #14, ,

[POP #14] Willie topp tio

…And Then I Wrote [Liberty] 1962

Willies debutalbum, det första av två han gjorde för Liberty under åren 1962-1963. Det spelades in i Nashville och Los Angeles, med Grady Martin respektive Leon Russell som ledare för de små studiogrupperna. Trummor, bas, gitarr, piano och inte mycket mer ger precis rätt inramning åt Willies mörkt melankoliska låtar och nedslagna, lätt självömkande röst. Det är ett perfekt soundtrack för den som vill sitta vid en bardisk och filosofera över varför livet/kärleken/kvinnorna/världen alltid tycks konspirera med samma djävulska kombination av utstuderad lömskhet och slumpmässig elakhet. Helt i klass med Sinatras »In the Wee Small Hours«. Låt flaskan stå…

Läs hela artikeln

Postat i:diskografi, Lennart Persson, POP #14, , ,

[POP #14] Willie Nelson

Mannen har gjort musik i över fyrtio år. Och levt ett liv som i perioder styrts av en flod av sprit och droger. Iförd stickad mössa och med en mugg kaffe framför sig tar han emot POP:s Lennart Persson som också berättar vilka tio Willie-skivor som är värda att dö för.

Jag har ett problem med Willie Nelson. När jag sätter på en av hans plattor slutar det alltid med att jag blir full.

Åtminstone om det är på natten.

På hans allra bästa plattor, och de är många, finns det ett vemod så djupt och så tungt att det egentligen bara kan sluta på det sättet. Han ger oss texten, men också så mycket mer. Avskalad alla manér, med en röst kliniskt ren från emotionellt dödkött, med varje ton och varje avig frasering vägd på guldvåg, går han skoningslöst direkt på alla mina svagaste punkter. Med rösten som skalpell blottlägger han mänskliga svagheter, passionens baksmälla och den eviga kärlekens omöjlighet. En sorgsen röst, även när den ska tolka texter om glädje och hopp.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #14, ,

[POP #14] Pulp

Sex personers långa färd mot stjärnorna och den bitvis tragiska historien om hur ett benigt miffo från Sheffield blev en hjälte för oss vanliga människor.

Jag brukar inte göra anteckningar innan spelningar för jag tycker att man alltid ska vara spontan, eller hur? Jag tycker att man ska vara i ögonblicket. Vi är här och ni är där — vi gör vår grej och så ser vi vad ni tycker. Men jag satt och funderade i tältet i dag och skrev faktiskt ner några saker. Jag ska se… ärtor, morötter, nej det var min shoppinglista. Okej, jag har sagt det mesta redan, man kan inte köpa känslor, man kan inte köpa något som är värt att ha. Och… om man verkligen vill något, då kommer det att hända. Jag tror på det. Det är faktiskt därför vi står på den här scenen efter 15 år, för vi ville att det skulle hända, förstår ni vad jag menar? Så om en gänglig fåne som jag kan göra det, och dom här människorna, då kan du också det, alright?
Jarvis Cocker till 100.000 besökare på Glastonburyfestivalen, den 24:e juni 1995.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #14, Stefania Malmsten, ,

[POP #14] Simply Red

En vit frisörson med röda dreadlocks som spelar snygg soul; en före detta punkare från östra Manchester som har sålt 23 miljoner skivor — inte konstigt att Mick Hucknall är hatad. Jan Gradvall har träffat Englands mest framgångsrika popstjärna.

EN RÖST FRÅN östra Manchester. En röst fostrad i ett dragigt, nedslitet hus där det saknades varmvatten och där den varmaste platsen på vintrarna var att sitta insvept i en filt framför TV:n. Det finns bitterhet i rösten, revanschlust, eller snarare revanschbehov. Ilska finns där också men den är dämpad, kontrollerad, destillerad till eftertanke. Första textraden: »I’ve got to stand up for myself/This society don’t care about nobody else«.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP #14, , ,

[POP #14] Charlie Rich

NÄR CHARLIE RICH var liten ville han bli präst. När han hörde sina föräldrar sjunga religiösa sånger gick han in i ett annat rum och grät.

Utan att veta varför.

Samma ogreppbara sorg, samma känsla av obevekligt drama, följde Rich genom livet. Den tog hans karriär från besvikelser och skandaler till triumfer, och tillbaka igen. Den tog honom in och ut ur det eländigaste spritmissbruk. Den formade hans musik, hans sätt att sjunga.

Läs hela artikeln

Postat i:hej då, Lennart Persson, POP #14, ,

Kategorier