JACK VREESWIJK
Is i magen
Sonet/Stockholm Label Group
Att Jack Vreeswijk inte håller för en jämförelse med sin uppburne legend till far var väntat och inte mycket att orda om. Värre är att den unge vispoeten inte kan mäta sig med ens de mest ordinära av sina kontrakterade generationskamrater. Det smärtar mig att behöva säga det, men han är mycket begränsad både som låtskrivare och textförfattare. Med lite god vilja kan man hitta en och annan begåvad ordvändning i låtar som »Om jag vore arbetslös« och »Skurkar och baroner«, och vid något enstaka tillfälle får unge Vreeswijk upp spåret efter ett hyggligt meloditema, men mestadels famlar han desperat i ett tomt mörker.
Filed under: Album #18, Betyg 02, Per Bjurman, JACK VREESWIJK, Per Bjurman
Gillar man Rebecka Törnqvist och den där förfärliga Tolstoy ska man omedelbart kasta sig över den här plattan. Den innehåller nämligen detsamma, fast med mer stilkänsla och elegans.
Lasse Berghagen på Silja Line-kryssning — eller cool folkhems-Elvis. Rörkrökare Fernström från Solna har under den senare delen av sin 33 år långa karriär landat både helt fel och helt rätt, och att få stoppa ett nytt album i CD-maskinen är alltid lika spännande. Man vet aldrig. Det hänger i allmänhet på två saker: låtar och produktion. Den 54-årige raggarhjälten ska helst arbeta med material han har ett naturligt och helt intuitivt förhållande till, det vill säga företrädesvis sånger med rötter i tidig rock’n’roll och rhythm’n’blues. Nummer med modernare temperament har han svårt att greppa, även när innehållet synbarligen passar honom alldeles perfekt. Bolsjeviken Williams gjorde ju till och med lam svensktopp av Lennons »Working Class Hero«.
Den brittiske musikern och journalisten Davids Toops första soloalbum hålls delvis samman av idéer om skärmens betydelse i det västerländska samhället (framför allt dator- och TV-skärmen) och dess förhållande till vårt uråldriga behov av ritualer och ceremonier. Det finns en sådan grund, en sammanlänkande idé. Men mer än någonting annat är »Screen Ceremonies« en imponerande överblick av Toops musikaliska visioner. Efter nästan två decenniers spelande, ofta i improvisationssammanhang, och skrivande, bland annat i The Face, The Times och The Wire, i hip hop-boken »Rap Attack« och i den nyligen utgivna ambienthistoriken »Ocean of Sound«, har han en lång rad fascinerande idéer om ljud och musikskapande.
Taj Mahal har aldrig blivit ett lika stort världsnamn som sin arkitektoniska namne, men han tillhör likväl den moderna bluesmusikens mest stilsäkra och samtidigt personliga företrädare.
Det är svårt att ta Super Furry Animals på allvar. Jag vet inte hur de bär sig åt, men de lyckas hela tiden få vågskålen att tippa över mot det larviga. »Gathering Moss« skulle kunna vara deras »To the End«, men precis lika gärna deras »Teddybjörnen Fredriksson«. Den fuzzindränkta surf-sången »Bad Behaviour« vill nog nå upp till Brian Wilsons vågtoppar, men når inte högre än strax ovanför vattenytan på Adolphson-Falks »Blinkar Blå«. Deras Syd Barrett-vimsighet leder aldrig fram till något som håller.
Tidskriften POP revisited 