Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Jag är bäst när jag mår dåligt

Yvonne från Eskilstuna, engelska Tindersticks och amerikanska Red House Painters, alla spelar de ledsen musik. Och de lutar sig tungt mot en lång, svart tradition. På sitt nya album »The Last Day on Earth« sjunger John Cale: »Broken hearts is good for business these days«. Cale kunde ha sagt samma sak 1864 eller 1964. Brustna hjärtan, uppgivenhet, pessimism och melankoli har alltid varit bra för affärerna. Inte minst inom populärmusiken. POP famlar i mörkret och lyssnar till ekon av glömda röster.

FÖREBILDERNA Nico (född Christa Päffgen) blev som chanteuse i Velvet Underground svartsynthetens gudinna och är för evigt en ikon för världens fatalister. Jim Morrison i Doors var, trots titlar som »The End«, en glad, dionysisk kille som tyvärr strax gick vilse bland heroin, meskalin. ödlor, och indianmytologi. Återfinns i dag på kyrkogården Père La Chalse — de ledsna popromantikernas kanske viktigaste vallfartsort. I slutet av 1960-talet förstod en hel rockvärld melankolins läkande verkan. Singer-songwriters nötte akustiska gitarrer och barstolar över hela västvärlden. Men några av förgrundsgestalterna hade inte särskilt stor nytta av den insikten. Nick Drake stoppade i sig alldeles för mycket antidepressiv medicin i sitt föräldrahem i Tanworth-in-Arden.

Läs hela artikeln

Annonser

Postat i:Lars Nylin, POP #08, Stefania Malmsten, ,

[POP #8] Benny

Postat i:benny, POP #08,

[POP #8] Hej!

Andres Lokko.

Tack för en bra tidning med många och långa artiklar om just precis det man vill läsa.

Inget tjafs, bara 100% musik!

Läs hela artikeln

Postat i:hej, POP #08

[POP #8] Rock on!

NU KAN DET konstateras: rap metal är här och rap metal är här för att stanna. Och det är inte utan stolthet som vi fans av tung och dieseldoftande rock’n’roll kan konstatera att det är ett gäng svenska rockers som håller fanan högst. Jag snackar givetvis om Zak Tell & Co i Clawfinger. The kids wanna rock, and they got the new beat!

Läs hela artikeln

Postat i:POP #08, Sam Spandex,

[POP #8] Djungelfest!

SNOOP DOGGY DOGG tycker att det är »dope«. Kevin Shields i My Bloody Valentine tänker bygga hela sitt nya album på det. Det säljer mer än all garage-disko-house i London och har blivit stadens definitiva »sound of the underground«.

Jungle är ravemusikens oönskade kusin. Hypersnabba hip hop-rytmer blandas med techno, ambient och ragga. Den som kan sin Prodigy vet hur den kommersiella varianten lät för tre år sedan. Den dog en plågsam död inlindad i TV-signaturer och dammsugarljud.

Läs hela artikeln

Postat i:Christian Bartholdsson, POP #08,

[POP #8] Jag klagar! #8

»När Michael eller Brian Laudrup har bollen knäpper man nästan upp gylfen.«

Robert Perlskog i Nöjesguiden

»I kvällens Salongen diskuteras fotboll och att skriva om fotboll.«

Salongen, PI

FOTBOLL ÄR INTE bara accepterat — det är mer kultur än kulturen själv. Vuxna män, som aldrig har sprungit efter något annat än bussen, tittar på andra vuxna män som tar i varandra och jagar en boll (i stället för att jaga sanningar, botemedlet mot AIDS eller perfekt pop). Och de har upphöjt den här verksamheten till kultur så de slipper läsa böcker eller gå på bio. Jag måste få säga de här sakerna; vi får aldrig glömma att det är vi som hatar sport. Allt annat är förräderi.

Läs hela artikeln

Postat i:Annika Flynner, Jag klagar!, POP #08,

[POP #8] Snart #8

POP:s Terry Ericsson är tillbaka och han ser ut som ett levande frågetecken. Han vill att någon ska berätta något om hans liv för honom.

DETTA NUMMERS nedslag i den underjordiska svenska hip hop-vegetationen bekräftade en sanning vi redan kände till. Att det naturligtvis finns kvaliteter i varje musikalisk subgenre — om man bara tar sig lite tid och ägnar sig åt grävande journalistik. Att lyssna igenom den vanliga skörden av indiepopdemos och utifrån det dra slutsatsen att det är så här musiksverige låter 1994, har absolut ingenting att göra med grävande journalistik, snarare då med dödgrävande sådan. För Snart-sidan handlar inte om Sveriges bästa demoband, utan om Sveriges bästa indiepoppare på demostadiet. Och visst kan det väl få vara på det viset. Men nog vore det betydligt intressantare om man samtidigt som man upptäcker nästa Popsicle och Brainpool, också ges chansen att upptäcka en svensk motsvarighet till Shyheim, Delta Lady och Kaliphz.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #08, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , ,

[POP #8] Traffic

De splittrades för tjugo år sedan. Och de pratade om en comeback för tio år sedan, men kände att timingen inte var rätt. Nu, när Bobby och Paul har fått folk att upptäcka deras engelska folk-jazz, återbildas Traffic. Hans Olofsson slår sig ner i soffan hos herrar Steve Winwood och Jim Capaldi. Respekt.

MEDELÅLDERN PÅ DE två gråhåriga herrarna mitt emot mig är närmare femtio år. De ska föreställa rockstjärnor, men de ser mer ut som vanliga äldre män.

Trots rynkorna går det inte att komma ifrån att en av herrarna heter Steve Winwood. Det var länge sen han hade sin formtopp, men respekten är inte mindre för det.

Läs hela artikeln

Postat i:Hans Olofsson, POP #08, , ,

[POP #8] Dusty Springfield

Hon hade kunnat gå till historien enbart som ikon. Popmusikens första vätesuperoxiderade blondin. En mascarasvart förebild för efterföljerskor som Debbie Harry, Wendy James och Courtney Love. Men så var det rösten — anledningen till att LENNART PERSSON så gärna berättar historien om Dusty Springfield.

DUSTY SPRINGFIELD är den mest övertygande vita soulsångerska popvärlden någonsin hört. Och det blev hon utan att ens försöka låta svart. Möjligen lät hon på sextiotalet som en tjej med väldigt många svarta vänner, men rösten var helt hennes egen. Hon älskade svart musik, men hon gjorde det så innerligt att hon aldrig kom på tanken att plagiera.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #08, ,

[POP #8] Elvis Costello är kung

My Aim Is True

[1977] Stiff 3

»Romeo was restless he was ready to kill, he jumped out the window ‘cause he couldn’t sit still!«

Jag var tretton och levde upp till min favorittextrad: vek mina första (överdimensionerade) turn-ups på jeansen, intog en knäande pose och hoppade genom spegelbilden i pojkrumsfönstret.

Läs hela artikeln

Postat i:diskografi, Kjell Häglund, POP #08, ,

Kategorier