Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Anna Hellsten

Anna Hellsten
redaktör och textredigerare på Bibel, fick börja skriva i POP efter det att hon och väninnan Hanna Åberg skrivit en sur insändare om nittiotalsmods.

Anna Hellsten— Alla mina intervjuer gick åt helvete. När jag skulle intervjua Jephté Guillaume var jag hos doktorn precis innan och svimmade och slog upp bakhuvudet, så det fick ställas in. Och alla från Erykah Badu till Burt Bacharach till Maxwell till D’Angelo bombade bort oss till förmån för Vibe. Det hade nog varit bättre för min karriär om jag varit inne på finniga vita engelsmän. Fast jag fick göra en tjugo frågor med Ice-T. Fredrik påstod att jag var tvungen att tilltala honom med »Mr Ice« och det dröjde flera minuter innan jag fattade att han ljög. Ice-T var snäll. Han rappade »Rapper’s Delight« för mig och drog en vits om tamponger: »What did one Tampax say to the other Tampax?« »Nuthin’. They were both stuck up bitches! You get it, you get it?«. Läs hela artikeln

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] TQ – »Westside«

TQ
»Westside«
(Singel) Epic/Sony

Terrence Quaites, alias TQ.S, »They Never Saw Me Coming« är inte bara en av 1999 års bästa soulskivor. Det är dessutom den mest vilseledande. Det tog flera genomspelningar innan jag började lyssna på vad TQ faktiskt sjöng om — de slickt paketerade låtarna fick mig att tro att han var ännu en kärlekscrooner med rim om Chardonnay-spetsad sex i hotellsviter. Men det här är ingen vanlig soulskiva.

Läs hela artikeln

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Whitney Houston – »It’s Not Right (But It’s Okay)«

Whitney Houston
»It’s Not Right (But It’s Okay)«

(Singel) Arista/BMG

Producenten och låtskrivaren Rodney Jerkins fick vänta i fem år innan han fick jobba med Whitney Houston.

När det äntligen blev av resulterade det i en av nittiotalets bästa soulsinglar och den mest klockrena låt om ett förhållande som trillat ihop jag någonsin hört. För det har skrivits tiotusentals sånger om otrohet men inte många som den här.

Läs hela artikeln

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Backstreet Boys – »I Want It That Way«

Backstreet Boys
»I Want It That Way«
(Singel) Jive/Zomba

När Take That lade av slutade jag bry mig om pojkbandspop. Att Backstreet Boys fick sitt genombrott ungefär samtidigt som Gary Barlow och Robbie Williams satsade på solokarriärer gjorde inte förlusten lättare att bära, snarare tvärtom. Jämte Take That:s stiliga bögcred och poplåtar gjorda enligt Wham!:s allra snyggaste mallar framstod Backstreet Boys bara som fula, frireligiösa fotbollskaptener med trista dussinlåtar.

Läs hela artikeln

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Beck – Loser

Beck - Loser

Beck
Loser

[Bong Load Custom Records, 1993]

JAG har inte lyckats ta till mig ett enda av Becks album. Hur lite jag än vill använda termen »posör«, allra minst i en negativ bemärkelse, så är det vad Beck är för mig — en cool attityd, några snyggt plockade referenser och en väldigt stor tunga i kinden. I mina öron har han aldrig lyckats toppa sin andra singel. Fast det har ju nästan ingen annan heller. »Loser« släpptes på singel första gången 1993, det var en splitsingel ihop med Bean som trycktes i 1.000 indiekorrekta exemplar på genomskinlig blå vinyl, men det var inte förrän den släpptes igen 1994 som den verkligen slog. Då slog den å andra sidan undan benen på precis alla som hörde den.

Läs hela artikeln

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Saint Etienne – Nothing Can Stop Us

Saint Etienne - Nothing Can Stop Us

Saint Etienne
Nothing Can Stop Us

[Heavenly, 1991]

DE flesta indiebanden jag lyssnade på luktade hemgjort vin och nerpissade festivaltält. Saint Etienne däremot luktade svandun och läppstift, Saint Etienne lät som ljudet av klingande champagneglas och rasslande pärlhalsband.

Läs hela artikeln

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] The Sundays – Can’t Be Sure

The Sundays - Can't Be Sure

The Sundays
Can’t Be Sure

[Rough Trade, 1989]

1988 flyttade sångerskan Harriet Wheeler och gitarristen David Gauvrin från Bristol till London med några nyskrivna sånger i bagaget för att leta reda på en basist och en trummis till sitt band The Sundays. Man kan fråga sig varför.

Läs hela artikeln

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #8:2] Album: SLICK RICK – The Art of Storytelling

SLICK RICK

The Art of Storytelling

Def Jam/Universal

Det är omöjligt att inte gilla Slick Rick, eller The Ruler som han också gärna kallar sig. Det finns en del ganska löjliga anledningar till det. Som att Slick Rick är ett artistnamn lika oemotståndligt corny som Big Punisher. Som att han är britt. För att han har ögonlapp. För att han suttit inne för ett i hip hop-sammanhang fjollbrott som illegal invandring (visst, han har suttit inne för mycket värre saker än så och det har det skrivits miljoner artiklar om, men det glömmer jag gärna bort). Slick Rick är, på samma sätt som Busta Rhymes, helt enkelt ganska gullig. Mycket av det ligger i hans sätt att rappa — med en lätt läspning och ljust, milt gentlemannatonfall. Någon har kallat honom »The Black Clark Gable« och det är inte alls lika dumt som det låter.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Anna Hellsten, Betyg 07, ,

[POP #8:2] Album: K-CI & JOJO – It’s Real

K-CI & JOJO

It’s Real

MCA/Universal

Som två av fyra i vokalgruppen Jodeci var bröderna K-Ci & JoJo Hailey mest glada kåtbockar i snickarbyxor och baseballkepa — och som sådana hade de, åtminstone i mina öron, sin största stund när de lade sång på Tupacs superbt slippriga »How Do You Want It« och hällde drinkar på bikinibabes i den tillhörande videon. Som duo representerar de däremot en gammaldags, klassisk machoromantik, sådan som lägger handen mot hjärtat och faller på knä nedanför flickornas fönster, som levererar samma sorts nästan besvärande öppenhjärtiga kärleksförklaringar som de Al Pacino gav Michelle Pfeiffer i »Frankie & Johnny«. För allt på deras andra album »It’s Real« handlar förstås om kärlek, stor kärlek, men också ganska enkel kärlek. Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Anna Hellsten, Betyg 08, ,

[POP #8:2] Album: CASE – Personal Conversation

CASE

Personal Conversation

Def Jam/Universal

När Case släppte sin första platta för två och ett halvt år sedan fick han lite publicitet för superba singeln »Touch Me, Tease Me« och desto mer för att han påstods ha gjort sin duettpartner Mary J. Blige gravid. Det borde förstås varit tvärtom, dels med tanke på att det där andra inte ens var sant, dels för att »Case« var ett alldeles strålande album, eftertänksamt och samtidigt passionerat och sjunget med en intensitet som placerade Case i samma hjärtslitande sångartradition som bröderna Halley och R Kelly.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Anna Hellsten, Betyg 07, ,

Kategorier