YO LA TENGO
Painful
City Slang/Border EFA 04927
På CD-konvolutet till Yo La Tengos sjätte fullängdsalbum har de tryckt ett hatbrev från en person som inte uppskattade att få se dem live. »Up yours« skriver denne och det är på något sätt signifikativt att en grupp som ända sedan debuten »Ride the Tiger« (1986) fört en relativt undanskymd tillvaro, ger utrymme för ett dylikt angrepp. En attityd som menar att »visst, kasta skit på oss bara, men våra trogna fans överger oss inte och det är ändå dom som får oss att fortsätta«. För Yo La Tengo har alltid varit pålitligt suveräna och tidningar/fanzines som The Bob och Option har ständigt höjt dem till skyarna och fått en liten klick att köpa alla deras utgåvor. Själv har jag hängt med sedan första albumet och aldrig ansett någon platta vara annat än »suverän«.
Filed under: Album #05+06, Betyg 07, Terry Ericsson, Terry Ericsson, Yo La Tengo
Jessica Griffin som på alla sätt och vis är Would-Be-Goods ikläder sig på denna, hennes andra LP, en asiatisk ekipering. Turbanen, smyckena och den lätta kosmetikan tecknar redan på omslaget en kraftig doft av eskapism. Hela skivan är bygd och brygd runt globetrottiära tankar från en förfluten tid. Would-Be-Goods blickar tillbaka med stora stumma ögon. Vi skeppas mellan ångfartyg från Buenaventura, propellerplan till Bokhara och tuffande lok mot Bangladesh. Historierna är putslustiga och smått hispiga. Ta »Christmas in Haiti«, där Would-Be-Goods längtar hem till en riktig jul: »The Bells are ringing loud and clear/From the Anglican Cathedral/It’s the season for good cheer/There’s a cockroach in my beer«.
Världens bästa julskiva, jämte Phil Spectors, gjorde Beach Boys. Någon hjälp från pappa Brian Wilson har Carnie och Wendy inte fått (även om deras »frostiga« förhållande borde vara en meteorologisk tillgång i sammanhanget), men väl av farbror Carl.
Jag hyllade Gang Starr-rapparen Gurus soloalbum »Jazzamatazz« i ett tidigare nummer av POP, men måste medge att jag slutade lyssna på det så fort jag lämnat ifrån mig recensionen. Först nu inser jag varför: den var inget »sexig«. Det var så här, som U.F.O:s andra album, »Jazzamatazz« egentligen borde ha låtit.
Two Sheds tycker humor och musik hör ihop. Synd det. Med ett blodigare anslag skulle malmökvartettens spretiga konglomerat av pop, punk och avantgardistiskt gitarrlarm kunna bli riktigt angeläget. För förutsättningar finns. Låtarna är begåvade och säregna. Den fula, påträngande Pixies-gitarr som ständigt ringer i kulisserna skänker arrangemangen en egendomligt lockande färg. Och sångaren kvider med nästan samma intensitet och värkande bräcklighet som den förtjusande Gordon Gano från Violent Femmes.
Tidskriften POP revisited 