2012/10/10 • 03:46 0
PAUL WELLER åker tåg! Paul Weller sitter naken i gröngräset! Paul Weller på japansk Tv! Paul Weller på söndagspromenad med barnen! Paul Weller live i San Francisco! Paul Weller talar om livet efter trettio! Paul Weller analyserar rockpoesi! Paul Wellers pappa är tjock! Paul Weller kramar tyska fans!
Filed under: Andres Lokko, POP #01, Andres Lokko, PAUL WELLER
2012/10/10 • 03:43 1
ETT LITET skivbolag från Manchester i norra England har gått i konkurs.
Under sitt sista år levde de på pengar från London Records som, i väntan på Happy Mondays »Yes, Please«, höll dem vid liv. När Happy Mondays väntade framgång uteblev, drog sig London ur. Och det enda som återstod var att konkursförklara Factory Records.
Filed under: Andres Lokko, POP #01, Andres Lokko, Factory Records
2012/10/10 • 03:40 0
Rolling Stones »In the Park« (BMG, video, 53 min)
ÄR DET BOBBY GILLESPIE i Primal Scream? Eller Chris Robinson i Black Crowes? Nej, det är Mick Jagger i Rolling Stones. Konsertfilmen »In the Park« med Stones är inspelad 1969 men är mer 1993 än allt annat på video just nu. Filmen är en nyrestaurerad kopia av den inspelning som gjordes vid gruppens minneskonsert för Brian Jones i Hyde Park den 5 juli 1969. Stones framför åtta låtar, bland dem obskyra saker som »I’m Yours, and I’m Hers« och B-sidan »I’m Free«, som Soup Dragons dammade av häromåret. Keith står mest i bakgrunden och ser faktiskt rätt halvnördig ut (det var först en tid efter Brian Jones bortgång som Keith klev fram i rampljuset) medan Mick är fullständigt briljant rätt igenom. Trots att Stones uppträder framför en publik på 500.000 personer är Mick aldrig i närheten av att förfalla till stadiumposer. Han sitter mest på scengolvet och bara ser lycklig ut. Dessutom läser han ett poem av Shelley. Hur 1993 kan man egentligen vara?
Filed under: Jan Gradvall, POP #01, Jan Gradvall, The Rolling Stones
2012/07/20 • 19:16 0
»Very fulfilling, collecting things… very satisfying. Keep you satisfied, make you sated, make you fat and old and cold, queing up for the rock and roll show.«
JULIE BURCHILL/TONY PARSONS
KVINNLIGA popjournalister får ofta höra att de inte är tillräckligt kunniga. Visst är det viktigt att kunna sitt ämne, men jag är inte säker på att man blir en bättre litteraturkritiker för att man vet vilket år (samt vilket datum och vilket klockslag) Strindberg till exempel mätte sin snopp med en linjal. Framför allt blir man inte en bättre litteraturkritiker för att man äger en förstautgåva av »En dåres försvarstal«.
Filed under: Annika Flynner, Jag klagar!, POP #01, Annika Flynner
2012/06/27 • 08:04 0
1992 DRAR SIN sista suck och det börjar bli dags att summera året. För SNART:s del finns det ett antal anledningar att minnas de gångna tolv månaderna med glädje. En genombläddring av SA #15 till #18 minner om höjdpunkter som Merry-Makers, Scents, Bothsides, Stevepops och Doris Days — och det är ändå bara »segrarna« i varje omgång, med ett betyg som inte understiger sju poäng (enligt POP:s betygssystem: 1-10). Under denna topp finns löftesrika gäng som Suredo, Backyard Babies, Captain Dream, Baby Lemonade, Psycho Trip och Honeycave (samt Hymans!). Flera av de här banden har redan skivdebuterat/fått kontrakt och det skulle förvåna mig om inte de flesta av dem presenterat sig på skiva innan 1993 är till ända.
Läs hela artikeln
Filed under: John L. Byström, POP #01, snart, Boris Tedeborg, Crush, HONEYMOONS, Icecave, John L. Byström, One Chord Wonders, SEASHELLS, Sludge Nation
2012/04/08 • 12:36 1
STEVE MARRIOTT blev en notis i världens tidningar när han dog för ett och ett halvt år sedan. En kort text, nio meningar, där nyhetsbyrån AP i London lakoniskt sammanfattar hans liv och död:
Filed under: Anders Hansson, då, POP #01, Anders Hansson, Small Faces
2012/03/31 • 17:07 0
DEEP BLUES
[bok/film/skiva]
1. »This is not folk music. It’s more like the sound of people going out for a good time and getting into state-of-the-art trouble in some of the funkiest stomp-down juke joints in the state of Mississippi. Recorded in circumstances where life and property are perpetually at risk, this is music from the heart of the heart of rock & roll. Play it very loud. If the electric guitars aren’t slicing your skull and dicing your brain like chainsaws from hell, turn it up.«
Ovanstående är anvisningar för hur man ska tillgodogöra sig CD:n med filmens soundtrack. Beskrivningen är så bra att jag inte själv kunde göra den bättre. Har inte sett filmen än, men har med behållning läst Palmers bok. Jag älskar redan musiken.
Filed under: då, Lennart Persson, POP #01, Lennart Persson
2012/03/30 • 04:24 0
MED DESSA ORD sammanfattar Lennart Persson obarmhärtigt företeelsen »svensk sextiotalspop«. Dömer man efter vad vissa avarter av svensk sextiotalspop lyckades åstadkomma på Tio i topp-listan är det inte lätt att säga emot Lennart.
Filed under: då, Hans Olofsson, POP #01, Hans Olofsson, Hep Stars, Mascots, Ola & The Janglers, Shanes, Tages
2012/03/29 • 04:06 0
NÅGONTING HAR HÄNT. Någon har svept med ett trollspö och rensat luften från alla oskrivna lagar om beat-tvång, rap-tvång och distortions-tvång.
Filed under: då, Lars Nylin, POP #01, Lars Nylin, Pink Floyd
2012/03/29 • 04:02 0
NEJ, DET handlar inte om den totala genomgången av jullåtar genom rockhistorien, om Phil Spectors jul-LP eller om åttiotalspekoral, framförda av Englands och USA:s rockelit.
Det handlar i stället om ett subjektivt urval av några gamla, kända och okända, favoriter.
För att förenkla historien kan man utgå från »White Christmas« — en »evergreen« som har legat på hitlistan otaliga gånger sedan Bing Crosby tog den till förstaplatsen på Billboard 1942.
Under de följande 20 åren tjänstgjorde han som en amerikansk motsvarighet till svensk juls Kalle Anka på hitlistorna, med oändliga upprepningar på sin dröm om en vit jul.
Filed under: då, Hans Olofsson, POP #01, Hans Olofsson
Tidskriften POP revisited 