Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9] Rock on!

TATUERINGAR & ROCK’N’ROLL är två synonyma begrepp. Därför var tatuerings- och airbrushmässan »Battle of Vikings« i Eriksdalshallen på Södermalm här i Stockholm en av sommarens stora händelser. Ni var väl där? Ni missade väl inte mässan av tatueringskonstnärer, airbrush, nagelkonst, bodypaint och piercingdignande smörgåsbord? Eller lördagkvällens röj med Rat Salad och Straight Up? Tänkte väl det.

Läs hela artikeln

Annonser

Postat i:POP #09, Sam Spandex,

[POP #9] Jag klagar! #9

JENS: Det är med sorg i rösten jag säger det, men jag blir inte berörd av Jugoslavien. Och jag tror att jag delar den känslan med 90 procent av de andra.

JOAKIM: Fan vad skönt att du säger det!

TV-mannen Jens Orback och reklam-mannen Joakim Jonasson, i Nöjesguiden

»Bidragsbenägenheten är på topp och det finns en fantastisk generositet hos folk.«

Svenska Röda Korsets insamlingsansvariga i DN

ONDSKAN BREDER ut sig i alla landskap jag ser. Människor är goda. Folk vill vara snälla och bry sig om och folk vill förstå. Folk vill lyssna på bra musik i en tid av ondska, desinformation och reklamradio.

Läs hela artikeln

Postat i:Annika Flynner, Jag klagar!, POP #09,

[POP #9] Snart #9

POP:s Terry Ericsson stod vid foten av demoberget och var beredd att ge upp. Det var då han mötte Stockholmsgruppen Naked.

DET ÄR ELFTE etappen på Tour de France. Favoriten Miguel Indurain är just i färd med att pressa sönder sina medtävlare på väg uppför berget Lourdes Hautacam — eller som fenomenale kommentatorn David Duffield beskriver läget; »Indurain has put the hammer down«. Duffields sätt att kommentera, kvalitativt och engagemangmässigt skyhögt över svenska motsvarigheter, är åtminstone i mina öron ljuv poetisk musik. »He’s hangin’ on for grim death«, »He’s going out the back door!« och så precis i det ögonblick när Duffield, och utmärkte bisittaren Stephen Roche, upptäcker att Tony Rominger, den förmodat värste konkurrenten till det spanska cykelhelgonet går in i väggen, utslipper Duffield ett exalterat »he’s gone!«.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #09, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

[POP #9] Johnny Ace


VAD GÖR MAN INTE för att imponera på sina flickvänner… Johnny Ace satte en nyinköpt pistol till tinningen och tryckte av. Med flickvännen i knät. Bluessångerskan Big Mama Thornton, som satt mitt emot Ace, berättade efteråt för tidningsreportrarna att »hans krulliga hår stod spikrakt upp på huvudet« i det ögonblick kulan slog igenom skallen.

När hans vän Evelyn Johnson kom inrusande i rummet såg hon hur Johnny låg i »en flod av blod« medan hjärnan långsamt sipprade ut på golvet i en av artistlogerna på Houston City Auditorium.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #09, ,

[POP #9] American Music Club

»Jag har inget liv, jag har ingen egen familj, bara ett jävla rockband…« Mark Eitzel, sångare och låtskrivare i American Music Club, är mannen som tog singer/songwriter-traditionen vidare in i nittiotalet. Tomas Andersson for på pilgrimsfärd till San Francisco för att söka medlemskap i en dyster klubb.

EFTER EN FEM timmar lång flygresa sitter jag i baksätet på en taxi tillsammans med en kvinna, Kathleen, som jag träffat på flyget. Hon har varit i New York en vecka och försäkrar mig om att San Francisco — hon sveper en inspirerad gest bort mot stan — är något helt annat, så mycket mer — mellow… casual.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #09, Tomas Andersson, ,

[POP #9] Bryan Ferry

På Bryan Ferrys nya album bidrar gamle Roxy Music-kollegan Brian Eno med sonic ambience och swoop treatments. Micke Widell tittade i stjärnorna och ställde tjugo frågor till The Ferrymeister.

Hur kändes det att åter jobba med Brian Eno efter alla år?

— Som ett livselixir. Det blev verkligen ett nära samarbete. Det var precis som förr.

Läs hela artikeln

Postat i:Micke Widell, POP #09, ,

[POP #9] Dr John

Han var där. Mac Rebennack är en av USA:s största musiker, en traditionsbärare, en överlevare som formades av femtiotalets farliga New Orleans. Dr John — för det är under det namnet vi känner honom — träffade LENNART PERSSON för tredje gången.

DET KANSKE VAR hans morföräldrars fel. Eller förtjänst. Hans mormor var en liten, vän kvinna med smak för voodookonster. Hon berättade gärna godnattsagor om en man som smög omkring i New Orleans-natten och skar upp halsen på folk. En gång fick hon det massiva matsalsbordet att sväva, bara genom att lägga sina knutna nävar på det. Hans morfar berättade historier om »the needle man«, en man som stack ut ögonen på oskyldiga människor på gatorna med en stor, rostig nål. För att sedan sprätta upp deras ådror med samma nål…

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #09, ,

[POP #9] Henry Mancini

TVÅ MÅNADER efter sin sjuttioårsdag, 14 juni 1994, avled Henry Mancini. Sörjd av både film- och popvärlden som tidernas främste soundtrackkompositör.

Det begynnande steget mot odödlighet tog Henry när han som elvaåring såg sin första ljudfilm på bio. På stående fot, eller snarare sittande bak, bestämde han sig för vad han skulle bli när han blev stor: filmmusikkompositör. En något udda framtidsdröm i en omgivning där alla andra grabbar drömde om att bli fotbollsstjärnor eller baseballproffs, men slutade i stålfabriken.

Läs hela artikeln

Postat i:hej då, Kjell Häglund, POP #09, ,

[POP #9] Mauro Scocco

DET MÅSTE HA varit så där elva år sedan jag första gången hörde textraden »det kanske låter banalt, men jag saknar dig så« i Ratatas »Jackie«, den enda svenska poplåt som någonsin varit i närheten av att fånga saknaden i The Doobie Brothers »What a Fool Believes«.

Att Scocco saknade henne var egentligen ingen överraskning, det brukar man göra i poptexter. Men det var första gången jag hörde en manlig sångare erkänna att formuleringen, själva känslan var banal. Det var pinsamt att sjunga den där raden. Precis lika pinsamt och svårt som att säga »förlåt« när det verkligen behövdes.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP #09, ,

[POP #9] En 30-årig musikkonsuments anteckningar

Det här är viktigt. Det handlar om musik som gör dig varm i huvudet av upphetsning, om att all populärmusik i hela världen hänger ihop; om ett uråldrigt, kanske genetiskt behov att befria sig med musik. Det pågår ett krig därute och piratradion har ockuperat luftrummet. KJELL HÄGLUND försöker förtvivlat följa utvecklingen från ett hotellrum i en stor stad.

SEN FREDAG EFTERMIDDAG, sensommaren nittiofyra. Om radionätet vore väder skulle hela London svepas in i dess tungt frekvensbelamrade dimma och piratstationerna smattra som ett hällande regn mot biltak och sovrumsfönster. Himlen skulle kröka rygg under fyrtio parallella kriminella kanaler med house och jungle, utsända från rökiga kök i rivningskåkar, mögelblöta förortskällare och urinluktande uppbrutna vindskontor i halvövergivna höghusområden. Tim Westwoods rapshow på Capital FM och Pete Tong’s Essential Selection på Radio One står överraskade och dränkta i skyfallet medan ledande kommersiella dansstationen Kiss FM visserligen snabbt etablerat en jungleshow, men naturligtvis i torrt väder; om onsdagarna.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP #09,

Kategorier