Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Album: WILMER X – Hallå världen!

WILMER X

Hallå världen!

EMI

Artister och band som kan sin rock’n’roll- och soulhistoria på handens fem fingrar och dessutom förstått hur man applicerar de här kunskaperna, den här kärleken, och de ouppnåeliga förebilderna till sin egen svenska vardag är väldigt, väldigt få.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Andres Lokko, Betyg 08, ,

[POP #15] Album: WHIPPING BOY – Heartworm

WHIPPING BOY

Heartworm

Columbia/Sony

Historieberättare. Låtskrivare med litterära ambitioner och kvaliteter. De växer inte direkt på träd inom populärmusiken och på varje Morrissey och Nick Cave går det alltid hundratals illitterata korkskallar. Ett nytt namn att ta på allvar är Ferghal McKee, född och uppväxt i Dublin. Det är Ferghals tankar som lyfter Whipping Boy från att vara ett totalt otidsenligt gothband, där Chameleons och Psychedelic Furs satt svårartade brännmärken i det musikaliska (död)köttet. Han kan använda kärlekens klichéfyllda språk på ett sätt som får banaliteter att framstå som viktiga:

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Betyg 06, Terry Ericsson, ,

[POP #15] Album: WC & THE MAAD CIRCLE – Curb Servin’

WC & THE MAAD CIRCLE

Curb Servin’

Pay Day/PolyGram

»Alright, is everybody ready?«

WC har ett oerhört fånigt artistnamn. Men med vänner som Coolio och Ice Cube så får man kalla sig vad man vill. WC utgjorde i slutet av åttiotalet ena halvan av duon Low Profile. Deras album »We’re in This Together«, från 1989, var en av det årets coolaste partyplattor. Low Profiles DJ Aladdin samplade i albumets sista spår, »Make Room For the Dub B.U.«, Smokey Robinsons intro från »Mickey’s Monkey« och genom hela låten löpte hans pipiga »one, two, three, four« och »alright, is everybody ready?« som en duett med WC. Och samma albums »Keep ’em Flowin’« låter än i dag lika svalt tillbakalutad vid bardisken som Young MC:s »I Come Off«.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Andres Lokko, Betyg 07, , , ,

[POP #15] Album: LEON WARE – Taste the Love

LEON WARE

Taste the Love

Expansion/import

Soulbutiken Expansion Records i Manchester blomstrade under några få år i slutet av åttiotalet. Soulfanatiker och discjockeys från hela Europa vallfärdade till den lilla affären för att botanisera bland ägarens — den legendariske northern soul-DJ:n och journalisten Richard Searling — smakfullt utvalda sortiment av ny oberoende amerikansk soul som glömts bort, som inte längre passade in och som vägrade anpassa sig till rådande swingbeat eller house. Låtskrivare och sångare som Ronnie McNeir, Sam Dees och Leroy Hutson var några av dem. Expansion Records gjorde för soulmusiken vad franska New Rose och engelska Demon alltid gjort för rock’n’roll-legender. De gav bortglömda och utbrända artister en plattform och, som tack för lång och trogen tjänst, gav de artisterna självkänslan åter. Som en överkursernas Hall Of Fame.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Andres Lokko, Betyg 05, ,

[POP #15] Album: TRAMPOLINES – Splash!

TRAMPOLINES

Splash!

Carlton

»Isn’t this a radio-hit, I will eat up my hat«

Det är symptomatiskt, på gränsen till parodiskt, att presskitet består av inte mindre än två fulla sidor med glada omdömen från radioproducenter. Nicki Lokl Sörensen, från Graenseegnens Lokalradio, står för ovanstående hjärtlighet, och han är bara en i mängden som klär Trampolines debutsingel »Good Morning to the World« med liknande ord. Duons intentioner att göra radiotrimmad popmusik har medfört att de nått fram till precis den enda kategori människor som kan tänkas få ut någonting av den här kliniskt välljudande popsmeten. Radioproducenter. Det är kompetent Del Amitri-popmuzak som efter ett antal låtar helt och hållet klibbar ihop till en jämntjock smet. Inte minsta spricka i sound och ljudbild.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Betyg 03, Terry Ericsson, ,

[POP #15] Album: THE TONY RICH PROJECT – Words

THE TONY RICH PROJECT

Words

La Face/BMG

Trots att Atlanta-bolaget La Face vid det här laget har säkrat ett par centimetrar i skivhyllorna hos de flesta etniska grupper i USA, står den svarta befolkningen ständigt i fokus när de ägnar sig åt målgruppstänkande. Antonio »LA« Reid och Kenny »Babyface« Edmonds vill presentera en artist för varje afroamerikanskt sammanhang; från socker-soul med Toni Braxton i Cosby-familjens vardagsrum till bistra ghettorim med Outkast på en stereo i Bronx.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Betyg 05, Fredrik Strage, ,

[POP #15] Album: THURMAN – Lux

THURMAN

Lux

Righteous/House of Kicks

Det är höst 1995 och det är utan tvekan svårt att imponera just nu. Blur, Oasis och Pulp har alla släppt fantastiska album och sedan ett par veckor lever jag i ett musikaliskt vacuum — isolerad med just »The Great Escape«, »(What’s the Story) Morning Glory?« och »Different Class«. Trots detta har jag aningar om att det inte är något av dessa album utan Oxford-trion Thurmans debut-CD »Lux« som kommer att betyda mest för min skivsamling denna höst.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

[POP #15] Album: TARNATION – Gentle Creatures

TARNATION

Gentle Creatures

4 AD/MNW ILR

Nick Cave i en tjugogallons Stetson. Eller Hank Williams i svart läppstift.

Paula Frazer, förgrundsgestalt i San Francisco-baserade Tarnation, lyckas med det till synes omöjliga: att slå en brygga mellan klassisk country’n’western och glåmig postpunk.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Betyg 07, Per Bjurman, ,

[POP #15] Album: STEFAN SUNDSTRÖM – Nästan som reklam

STEFAN SUNDSTRÖM

Nästan som reklam

MNW/MD

Det är bara att erkänna: jag har aldrig varit särskilt förtjust i Stefan Sundström och hans förment uppkäftiga trubadurpop. Där andra lyckats se en Cornelis i punkupplaga, en klassisk svensk vispoet med mohikan och »fräck« säkerhetsnål genom kinden, har jag inte kunnat upptäcka något annat än överdrivna grimaser och stockholmsk åttiotalspunk invirad i proggens mögligaste palestinasjal.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Betyg 06, Per Bjurman, ,

[POP #15] Album: SUGGS – The Lone Ranger

SUGGS

The Lone Ranger

Warner

Det var bara några år sedan Edwyn Collins ägnade eftermiddagarna åt att hjälpa sin alkoholiserade pappa hem från jobbet på Glasgows universitet, och Suggs inte kunde hitta på något bättre än att vara manager åt The Farm.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #15, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kategorier