[POP #9:2] Nanja Man – »Light Foot«

Nanja Man
»Light Foot«
(Singel) Bakuon Syndicate/Import

Japanerna är på gång! En natt i oktober mosade det japanska soundet Mighty Crown både Killamanjaro och Tony Matterhorn vid en clash i New York, en knapp månad tidigare hade Judgement Bass besegrat Odyssey. Även på artistfronten händer det saker. Japans vassaste DJ heter Nanja Man, född Masahiro Toyooka i Osaka, men bosatt i Yokohama sedan arton års ålder. Han har ett dussin singlar bakom sig, bland annat »Sound Cross the Border« (V.I.P. International, 1995) och den redan klassiska »Born Japanese« (Jap Jam, 1997), en betraktelse över nationens tillstånd till tonerna av Bob Marleys »Soul Rebel«. Nanja Man toastar på japanska, på den vilda dialekt som kallas Osakaben, han har en hes och monoton stämma som är märkligt vanebildande. Sommarens singel »Light Foot« har Little Roys (och George Nooks) »Tribal War« i botten, en elegant version inspelad i King Jammys studio i Kingston, med både tjejkör och syntstråkar, som perfekt matchar både hans röst och texten om att slita av sig bojorna och flyga iväg på lätta fötter. Han är ordförande i motorcykelklubben »Hela Japans Patrullförening« och stoltserar med en jättelik Kawasaki på omslaget till tolvan, som också rymmer en finstämd akustisk mix av låten med Home Grown Bands gitarrist Iwatchi i spetsen.

Filed under: Hasse Huss, POP vol 2 #9, Hasse Huss, Låtar 1999, Nanja Man

[POP #9:2] Terry Linen – »My Love Is Your Love«

Terry Linen
»My Love Is Your Love«
(Singel) Raggedy Joe/Import

Reggaecovers på soul och R&B blir ibland bättre än originalen, det gäller i alla fall Delroy Wilsons »Dancing Mood« (ursprungligen med The Tams) och Alton Ellis »La La Means I Love You« (med The Delfonics). Eller Spanner Banners »Love Will Save the Day«, en cover på Des’Rees »You Gotta Be«, för att ta ett färskare exempel. En av årets låtar, både här och på Jamaica — fast den faktiskt släpptes förra året — var Whitney Houstons »My Love Is Your Love«. Frågan är om inte Terry Linens version faktiskt också överträffar originalet.

Filed under: Hasse Huss, POP vol 2 #9, Hasse Huss, Låtar 1999, Terry Linen

[POP #9:2] Jack A Diamond – »Walla Wee«

Jack A Diamond
»Walla Wee«
(Singel) Call Me Shams/Import

På Jamaica började och slutade året med Dave Kelly — den mest spelade rytmen var nog förra årets »Bruk Out«. T.O.K.:s fantastiska »Eagles Cry«, Bounty Killers »Anytime« och Baby Chams »Can I Get a…« höll ställningarna till långt in på sommaren. Men så småningom började andra tongångar göra sig gällande, som Ward 21 och King Jammys »Bada Bada« (med Bounty Killers »Psycho Ward« och Beenie Mans »Mi Nuh Walla«), Shocking Vibes »Bada Bada Bada« (med bland andra Mr Vegas »Drunkin Wispy«), Steelie and Clevies »Street Sweeper« (med Zebras »Unfair You Know« och Burro Bantons omåttligt populära »Boom Wha Dis«), liksom Size 8:s »Pot Cover« och »Quick Sand« (särskilt Chicos coola »Gallivant«). För att inte tala om Mo Musics »Headache«, El Pasos underskattade »Thugs«, Stone Loves »Branch Off« och »Rip Off«, Ward 21:s »Da Joint« och Call Me Shams »Grass Cyaat«. Och sedan var det dags för Dave Kelly igen, med Jamaicas allra första CD-singel, Bounty Killers »Look in a Mi Eye« på »Millennium Bug«-rytmen, och de andra tagningarna, som Baby Chams »Ghetto Pledge« och Frankie Slys »Hater’s Anthem«.

Filed under: Hasse Huss, POP vol 2 #9, Hasse Huss, Jack A Diamond, Låtar 1999

[POP #9:2] Louie Culture – »If a No So«

Louie Culture
»If a No So«
(Singel) Builders/Import

Av någon anledning har inte Louie Culture rönt samma uppmärksamhet som den i mitt tycke ganska överskattade Sizzla Inte ens hemma på Jamaica är han en superstar, trots jättehiten »Ganga Lee« och förra årets »Zeeks« tillsammans med Cocoa Tea. För att inte tala om den otroliga »Original Days« för Fattis Burrells Exterminator, också den från 1998 — tillsammans med Lucianos »Ulterior Motive« och Tanya Stephens »Yuh Nuh Ready Fi Dis Yet« en av nittiotalets bästa singlar.

Filed under: Hasse Huss, POP vol 2 #9, Hasse Huss, Låtar 1999, Louie Culture

[POP #8:2] Sly & Robbies 29 bästa

Att lista Sly & Robbies bästa inspelningar är en omöjlig uppgift. Få musiker i världen har medverkat på så många skivor. Här är i alla fall ett försök. Mycket finns att hitta på lättillgängliga samlingar, annat kräver besök på skivbörsar i reggaemetropoler som Kingston, London och Tokyo.

1

John Holt:

Up Park Camp

Hit Bound,1974

Filed under: Hasse Huss, POP vol 2 #8, Hasse Huss, Sly & Robbie

[POP #8:2] Sly & Robbie

The Riddim Twins! Trummisen Lowell Dunbar och basisten Robert Shakespeare! En av musikhistoriens viktigaste rytmsektioner! Deras beat har varit det tyngsta på Jamaica i 25 år. Hasse Huss åker till Kingston och London för att prata med Sly & Robbie om vänskap, hårddiskredigering och vilka tonarter som är mest sweet. Dessutom tipsar han om radarparets 29 bästa skivor.

KINGSTON I DECEMBER

Stjärnklar kväll utanför Mixing Lab på Dunbarton Avenue. Mina vänner ser på bilarna vilka som är där. Där är Robbies jeep, säger de. Och Slys. Och Gitsys… Konkurrensen är hård om vem som gör de hetaste skivorna på Jamaica för tillfället, och som dancehallproducenter får Sly & Robbie kanske känna sig förbisprungna av både Dave Kelly och Danny Browne. Men som studiomusiker är de störst, inga är så uppbokade, inga spelar på fler plattor — inga kör såna jeepar!

Filed under: Hasse Huss, POP vol 2 #8, Hasse Huss, Sly & Robbie

[POP #4] Samla mammas Tamla

Ett dussin Motown-singlar i backspegeln.

JAG KOMMER IHÅG den första singelskiva jag köpte. I den kombinerade bok- och pappershandeln i Åkersberga, norr om Stockholm. Cyklar sålde de också. Och grammofonskivor. Det var sommaren 1962 och skivan var »Please Mr. Postman« med The Marvelettes. Den var utgiven på Simon Brehms vackra etikett Karusell. För det skulle dröja ända till 1965 innan Motown blev så framgångsrikt att man fick en egen etikett i Europa. De allra första plattorna på Berry Gordys bolag gavs ut i England på London och Fontana, senare på Oriole och Stateside. Och i Sverige, som sagt, kom »Please Mr. Postman« ut på Karusell.

Filed under: Hasse Huss, POP #04, Hasse Huss, Motown, Tamla Motown

[POP #21] Tio Topplåtar med Gregory Isaacs

One One Cocoa Full Basket [1968]

En av de allra första singlarna, den artonårige Gregorys stoiska hyllning till tålamodet. Ömsint sjungen, som om mikrofonen vore av kristall. »Any man who try hard can make it, just practice / one, one cocoa full basket« (en kokosnöt i taget fyller korgen). Det är en tidig Glen Brown-produktion, i gränslandet mellan rocksteady och reggae. Återutgiven på Nighthawks fina samling »Knotty Vision«.

Filed under: diskografi, Hasse Huss, POP #21, Gregory Isaacs, Hasse Huss

[POP #21] Gregory Isaacs

Mr Isaacs. The Cool Ruler. En superstjärna med sisådär 400 skivor bakom sig. I kväll sitter den ensamme älskaren från Denham Town, Kingston, Jamaica på ett hotell i Uppsala och pratar med POPS Hasse Huss.

GREGORY ISAACS är inte känd för att vara inställsam, varken som artist eller privatperson. Och varför skulle han vara det? Som sångare och låtskrivare tål han att jämföras med de största; med Sam Cooke, Smokey Robinson och Marvin Gaye. Men reggaeartister mäts ofta med andra måttstockar än soulmusikens främsta. Att bara besitta en enastående röst eller spela in några av populärmusikens mest betydande skivor räcker inte.

Filed under: Hasse Huss, POP #21, Gregory Isaacs, Hasse Huss

[POP #13] Delroy Wilson

DEN JAMAICANSKE sångaren Delroy Wilson har gått ur tiden. Efter en mångårig kamp mot alkoholen dog han den 6 mars i Kingston. Delroy var kanske inte tillräckligt karismatisk vad gäller material och framtoning för att intressera den stora rockpubliken, bortskämd med rastalockar och tuffa toastare, men han var en av de största och mest älskade rösterna inom reggaen. The Clash hyllar honom i första versen av »White Man in Hammersmith Palais«.

Filed under: Hasse Huss, hej då, POP #13, Delroy Wilson, Hasse Huss