[POP #24] Amerikanska Musikklubben Del VI: Garagerocken

Det började med »Louie, Louie«. Det slutade med elektriska plommon, musikmaskiner, explosioner och psykotiska reaktioner. Och efterklangen tjuter fortfarande. Hans Olofsson berättar om skivorna från en epok när amerikas unga var många, uttråkade och skaffade sig instrument. Från baby boom till Sonic Boom — elva sidor som skrapar på ytan.

FÖRUTSÄTTNINGARNA var speciella. Efterkrigstidens baby boom hade medfört att tonåringarna var fler än någonsin, de var på väg att definitivt befria sig från den äldre generationens bojor och det ökade välståndet hade medfört att många inte längre nöjde sig med ett normalt liv i ett normalt tempo.

Postat i:amerikanska musikklubben, Hans Olofsson, POP #24, Amerikanska musikklubben, Garagerock, Hans Olofsson

[POP #24] Stereolab

Brixtons mest produktiva par tog hissen upp till redaktionen en dag och vi passade på att spela upp lite tokjazz, psychokraut och annat vitt oljud till kanelbullarna. Tim Gane och Laetitia Sadier från Stereolab kommenterade de svår- och lättlyssnade tongångarna. Sebastian Stebe antecknade.

SUN RA

Moon Dance

LAETITIA. Är det Sun Ra? Har vi den här låten, Tim?

TIM. Den måste vara från början av sextiotalet. Vilket album?

Postat i:POP #24, Sebastian Stebe, Laetitia Sadier, Sebastian Stebe, Stereolab, Tim Gane

[POP #24] The Bear Quartet diskografi

PENNY CENTURY

A West Side Fabrication/MD [1992]

JARI: Det var första gången vi spelade in professionellt och vi hade ingenting annat än våra visioner med oss. Vår tekniker Kjell Nästen sa hela tiden saker som: »så där kan man inte göra!«, »så där får man inte göra!«, »så där gör ingen!«. Men i slutändan blev ändå allting gjort på vårt sätt.

Postat i:diskografi, POP #24, Terry Ericsson, Terry Ericsson, The Bear Quartet

[POP #24] The Bear Quartet

The Bear Quartet gör vad fan de vill. De gör skivor, jättemånga skivor, som ingen köper. I Svartöstaden i skuggan av stålverket formades kvartetten. Terry Ericsson for norrut för att studera miljöns betydelse för popmusiken och för att partaja med Jari, Matti, Peter och Jejo innan de flyttar till Stockholm.

Senare på kvällen skulle Bear Quartet lira. Det var en känd grupp bland de invigda, de som var djupa och verkligen ville sjunka ner i jazzen och sitta med slutna ögon och stilla vaggande huvuden, röka en cigarrett och dricka lite rödvin och så. Bear Quartet var kända för att själva vara ganska djupa killar, i alla fall i intervjuerna i Orkester Journalen. De hade alla lirat bop och dixie och kunde hela registret. Nu spelade de lite avantgardistiskt. Det innebar att man fick spela längre solon för det mesta. Hur som helst, det stod en ovedersäglig air av mystik kring männen som spelade i Bear Quartet.

ur Klas Östergrens »Gentlemen«, 1980

Postat i:POP #24, Terry Ericsson, Terry Ericsson, The Bear Quartet

[POP #24] Spiritualized

När Spiritualized spelade in sin första skiva tävlade de med My Bloody Valentine och Primal Scream om att nå längst ut i rymden. Innan dess hade Jason Spaceman Pierce gjort musik »att ta droger till« med sin polare Sonic Boom i Spacemen 3. Nu säger han att han gör soul. Med Gud på rundgång: Fredrik Strage följer Jason Pierce rakt ut i rymden mot mörkrets hjärta.

JASON PIERCE talar om ögonblicken då hans musik inte längre låter som hans musik. Sångerna försvinner i skuggan av sig själva, på flykt från varje notrad och avsikt, och främmande melodier, ackord och väsen dyker upp utan att Jason har en aning om varifrån de kommer. Han är säker på att han inte spelat in dem. Han minns dem inte från sina nätter vid mixerbordet. Bara en förklaring låter rimlig i hans öron: »God is playing feedback behind the curtain«.

Postat i:Fredrik Strage, POP #24, Fredrik Strage, Spiritualized

[POP #24] Augustus Pablo

Augustus Pablo ringer upp Fredrik Strage.

LJUDET AV AUGUSTUS Pablos melodica är lika omisskännligt och bedövande vackert som Miles Davis trumpet, Jimi Hendrix gitarr och Photeks sampler. Sedan det tidiga sjuttiotalet har hans lilla pianoflöjt och hans knarriga, böljande rytmer hörts på hundratals skivor. Pablo hör till samma gäng uppfinningsrika, jamaicanska producenter som Lee Perry, King Tubby, Bunny Lee, Yabby U, Prince Far I och Jah Stitch. Hans vemodiga melodier, som han själv beskriver som »far eastern«, ges ut på hans egen etikett Rockers International (döpt efter hans brors soundsystem) men har också gästat grupper som The Upsetters, The Heptones, Soul Syndicate och Inner Circle. Till de skönaste albumen hör »King Tubbys Meets Rockers Uptown«, »East of the River Nile« och singelsamlingen »Original Rockers«. När Pablo rör ett mixerbord börjar det andas. När han blåser i sin melodica rasar Jerichos murar.

Postat i:Fredrik Strage, POP #24, Augustus Pablo, Fredrik Strage

[POP #24] Bobbys Favoriter

1. Joe Gibbs And The Professionals – African Dub Chapter 3

2. Public Image Limited – Metal Box

3. Dr Alimantado – Best Dressed Chick In Town

4. Velvet Underground – White Light White Heat

5. The Stooges – Raw Power

6. Can – Ege Bamyasi

7. The Byrds – 5th Dimension

8. The Jesus And Mary Chain – Darklands

9. The Thirteenth Floor Elevators – Easter Everywhere

Postat i:POP #24, Bobby Gillespie, Primal Scream

[POP #24] Om Primal Scream

Sarah Cracknell

Saint Etiennes sångerska som nyligen släppte sitt första soloalbum: »Lipslide«.

»>Vanishing Point< är en fantastisk, uppfuckad skiva. >Star< är min favoritlåt eftersom melodin är så fin och Augustus Pablo spelar melodica. Bland Primal Screams gamla låtar tycker jag bäst om >Rocks< eftersom den påminner mig om Saint Etiennes turnéer. en var vår nationalsång. Varje gång vi spelade den partajade vi mer än Scream själva. Vi var verkligen hardcore. Jag träffade Bobby för inte så länge sedan och slogs av hur ung och snygg han är. En perfekt rockstjärna. Men han brukar alltid slå ned blicken när han träffar mig. Antingen är han blyg eller också är jag otäckare än jag trodde.«

Postat i:Andres Lokko, Fredrik Strage, POP #24, Adrian Sherwood, Alan McGee, Andrew Weatherall, Ed Simons, Gary »Mani« Mounfield, Primal Scream, Sarah Cracknell

[POP #24] Primal Scream

Primal Screams nya skiva är ett mästerverk. Vad trodde du? En lång plågsam avtändning; en paranoid flykt där rock’n’roll, maskiner och dub kolliderar i för hög hastighet i slutscenen. Andres Lokko träffar Bobby Gillespie och går omkring i Soho med Suicide, Augustus Pablo och The Seeds i lurarna och sluter cirklar. Keep those dreams burning, baby/forever/and ever

DET ÄR FREDAGSKVÄLL 1971. Klockan är halv tolv i Denver, Colorado. En man, vi vet bara att han heter Kowalski, hämtar upp en vit Dodge Challenger med nummerplåten OA5599 i en bilverkstad. Kowalski ska leverera bilen till Kalifornien. Han har femton timmar på sig. Han åker ner på stan, stannar utanför en klubb. En man sticker in huvudet och frågar vad han vill ha.

— Speed, svarar Kowalski.

Postat i:Andres Lokko, POP #24, Andres Lokko, Bobby Gillespie, Primal Scream

[POP #24] Jonathan Richman diskografi

The Modern Lovers

Beserkley [1976]

En magnifik debut. Fast egentligen bara en samling demos. Stommen är en sexlåtars-session från 1972 producerad av John Cale. Även om den unge Richmans gränslösa kärlek till Velvet Underground och Stooges genomsyrar albumet är detta en skiva som i sin spartanska produktion ångar av egensinne.

Postat i:diskografi, Håkan Steen, POP #24, Håkan Steen, Jonathan Richman, The Modern Lovers