[POP #9:2] Fredrik Strage

Fredrik Strage
featurechef på Bibel, debuterade som skribent i POP #8 med en Jhelisa Anderson-intervju.

— Min kompis Sebastian var med och startade POP. Han berättade att alla som jobbade på tidningen var extremt hippa. Ingen av dem åkte någonsin tunnelbana, bara taxi, och de köpte kläder hos Paul Smith och åt frukost på restaurang. När jag träffade Pietro första gången använde han ordet »mediawansch« väldigt mycket och pratade om ett nytt band som hette Underworld och gjorde »techno som rockade«. Jag försökte vara cool och sa nåt om att jag gillade rave.

Annonser

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, Fredrik Strage, Personalfest!

[POP #9:2] TLC – »Silly Ho«

TLC
»Silly Ho«
(Singel) LaFace/BMG

Kanske har »No Scrubs« en sötare refräng, kanske har »I’m Good At Being Bad« ett bättre dansgroove, men »Silly Ho« är TLC-låten som jag aldrig kommer att sluta spela. Den får all annan musik att låta gammaldags. Den kommer ner från himlen likt dödsstrålen i »Indepence Day« och bränner all annan soulmusik till damm och grus.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, Fredrik Strage, Låtar 1999, TLC

[POP #9:2] Terrance & Phillip – »Uncle Fucka«

Terrance & Phillip
»Uncle Fucka«
(Från »South Park: Bigger, Longer And Uncut«) Warner

Ibland måste man dansa för att hålla tårarna borta. Det var Smokey Robinson som sade det. Men det var två tecknade killar med huvuden som wobblar på skallen, Terrance & Phillip, som lärde oss leva efter de där raderna. De kommer från Kanada, har sin egen sitcom och älskas av barnen i TV-serien South Park. I långfilmen »South Park: Bigger, Longer and Uncut« (som har svensk premiär i vinter) döms de till döden för sitt obscena språk och sin låga humor. Men de fortsätter bara sjunga och dansa. »Uncle Fucka«, som deras låt heter, är det gladaste, pampigaste och mest smittsamma jag hört i år.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, Fredrik Strage, Låtar 1999, Terrance & Phillip

[POP #9:2] Primal Scream – »Swastika Eyes«

Primal Scream
»Swastika Eyes«
(Singel) Creation/Sony

Våren 1997 skulle vi ta bilder av Bobby Gillespie hos fotografen Hans Gedda på Götgatan i Stockholm. Bobby hade just köpt den remastrade versionen av The Stooges album »Raw Power« och i stället för att stå still framför kameran snubblade han runt på sina slitna basketkängor och sjöng, eller rättare sagt väste, första spåret: »I’m a street-walking cheeta with a heart full of napalm! I’m a runaway son of the nuclear A-bomb!«.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, Fredrik Strage, Låtar 1999, Primal Scream

[POP #9:2] Ja Rule – »Holla Holla«

Ja Rule
»Holla Holla«
(Singel) Def Jam/Universal

När Eminem uppträdde i Stockholm senast var det lite olustigt att se tioåriga b-boys (på konsert med mamma) som rappade med i låtar om att skära strupen av folk och häfta fast majjens pungkulor med nitapparat. Men jag klandrar dem inte. Själv har jag avslutat hur många nätter som helst i år framför stereon, med höger pek- och långfinger formade till en pistol, och skrikit »it’s murdaaaah«.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, Fredrik Strage, Ja Rule, Låtar 1999

[POP #9:2] Aphex Twin – »Window Licker«

Aphex Twin
»Window Licker«
(Singel) Warp/Border

I början av nittiotalet pratades det mycket om att DJ:s och dansproducenter sällan syntes på bild. En del fans tyckte att det var bra eftersom »musiken kom i centrum«. Andra tyckte att det var dåligt eftersom »musiken blev ansiktslös«.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, APHEX TWIN, Fredrik Strage, Låtar 1999

[POP #9:2] My Bloody Valentine – You Made Me Realise

My Bloody Valentine
You Made Me Realise
[Creation, 1988]

NÄR en låt sjungits av tillräckligt många artister brukar man ofta säga att den fått ett eget liv. »You Made Me Realise«, My Bloody Valentines första singel på skivbolaget Creation, måste haft ett eget liv redan när bandets hjärna Kevin Shields spelade in demoversionen. Den låter mer som ett odjur än en poplåt, 3 minuter och 41 sekunder med en sådan tyngd och ilska att det känns som om metalliska Alien-käftar skjuts ut ur högtalarna och hugger tag i örsnibbarna.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Fredrik Strage, My Bloody Valentine, You Made Me Realise

[POP #9:2] Spacemen 3 – Revolution EP

Spacemen 3
Revolution EP
[Fire, 1988]

ALLA som köpte skivor med Velvet Underground lär ha startat egna band. Musiken fick dem att göra en hel del andra saker också. I Legs McNeils intervjubok »Please Kill Me« berättar Ronnie Cutrone, medlem i Velvets och Warhols danstrupp The Exploding Plastic Inevitable, att det som drog honom till Lou Reed och New York var »the dark side«. 1966 hade det uttrycket inget med Darth Vader att göra, utan syftade på »vaselinbarerna« i Greenwich Village dit man gick om man var cool. Ronnie hade piskat och bundit sina vänner i Exploding Plastic till tonerna av »Venus in Furs«, han hade tagit amfetamin och han var ung och snygg. Så han gick till Ernie’s, en bar där Lou Reed och fotografen Billy Name brukade hänga. Där stod vaselinburkar uppradade på bardisken mellan askfaten. Man tog en klick och sedan gick man iväg till ett separat rum och skinkade på varandra. Ronnie var hetero, men hans hjärna var fylld av så mycket knark, piskor, rock’n’roll, läder och stjärndrömmar att han böjde sig framåt och tog emot. Alla som någon gång verkligen älskat låtar som »Sister Ray« eller »I’m Waiting For the Man« skulle ha gjort exakt samma sak som Ronnie.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Fredrik Strage, Revolution EP, Spacemen 3

[POP #9:2] Sonic Youth – Teenage Riot

Sonic Youth
Teenage Riot
[Blast First, 1988]

SONIC YOUTHS tiominuterslåtar, gitarrsolon och The Wire-akademiska ljudexperiment började egentligen som ett skämt. Efter att ha rockat järnet på sina första skivor ville de 1988 göra en parodi på sjuttiotalistisk symfonirock. Därför blev »Daydream Nation« ett dubbelalbum med långa låtar, en avslutande sångtrilogi och progressiva symboler på de fyra skivetiketterna för att symbolisera respektive medlem (domusloopen för Lee Ranaldo, kvinnosymbolen för Kim Gordon, omegamärket för Thurston Moore och en ängel för Steve Shelley). I stället för ett skräpigt punkomslag valde de en oljemålning av den tyske konstnären Gerhard Richter. Och trots att de flesta kritiker gillade »Daydream Nation« var de reserverade. »Musik har aldrig varit så ironisk som här«, skrev Peter Watrous i New York Times. »Även om musiken låter känslosam och spontan är varje textrad omgiven av citationstecken«.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Fredrik Strage, SONIC YOUTH, Teenage Riot

[POP #9:2] The Jesus And Mary Chain – Upside Down

The Jesus And Mary Chain
Upside Down
[Creation, 1984]

I FJOL sade Jim Reid i den här tidningen att han inte längre ville dra på sig tajta läderbyxor och skrika »jesus fucks«. Kanske var det därför han och brodern William lät så förlamande trista när The Jesus And Mary Chain uppträdde på Lollipop några månader senare. Det är nämligen inte bara underhållande att dra på sig läderbyxor och skrika »jesus fucks«. Det är viktigt. Se bara på Bobby Gillespie, bröderna Reids första trummis, som fortfarande slår på tamburin, käkar dexedrin och skriver låtar som heter »Swastika Eyes (War Pigs)«. Han tänker göra det tills alla blodkärl i hans hjärna spricker. Även om han snart är 40 år gammal förstår han att »jesus fucks« fortfarande är bland det smartaste man kan säga i en värld där torypartiet hyllar Pinochet, där påven säger att sex är cancerframkallande och där polisen i Stockholm slår ner demonstrerande tonåringar.

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Fredrik Strage, The Jesus And Mary Chain, Upside Down