THE YOUNG GODS
Only Heaven
Play It Again Sam/MNW ILR
Sommaren 1993 spelade Young Gods på den gamla tjurfäktningsarenan i den sydfranska staden Arles. Det var höjdpunkten på en längre tids turnerande och en uppvisning i allt som gör deras samplade rock’n’roll så fascinerande. Medan de sista solstrålarna tynade bort och försvann kastade sig sångaren Franz Muze gång på gång upp i luften och landade på sina knän. Det såg ut att göra fruktansvärt ont. Men han var så bedövad av de smattrande gitarrer som avfyrades från Al Comets sampler och de orgiastiska cymbalsjok som Use Hiestand slog fram på sitt trumset, att han bara reste sig med ett leende bakom sin kolsvarta lugg.
Filed under: Album #13, Betyg 05, Fredrik Strage, Fredrik Strage, THE YOUNG GODS
»När jag tänker efter blir jag alldeles förlamad av skräck… därför tänker jag aldrig efter«.
Under fyra av sina sju år som medlem i The Jam var Paul Wellers världsbild väldigt svart-vit. Det var först när hans rastlöshet, hans obstinata personlighet och hans ovilja att göra något som förväntades av honom, tog överhanden som hans värld och hans sånger började anta fler färger än bara svart eller vitt.
På sitt första album sedan 1984 års »Climate of Hunter« försöker Scott Walker prata om sådant som inte går att prata om — eftersom språket är alltför begränsat — till musik som inte för en sekund gör någonting annat än att understryka hans ord.
Vem har bestämt att det plötsligt skulle bli acceptabelt att gilla pretentiös stadium-rock?
Avantgarde-duon Towering Infernos första album, »Kaddish«, är inspelat i Budapest och London under de senaste fyra åren. Musiken är egentligen bara en del av multimediaföreställningen med samma namn — som bygger lika mycket på film som på ljud och redan har uppförts flera gånger i Berlin och London — men fungerar förbluffande bra även på egen hand.
Miljoner gällt skrikande tonårsflickor kan inte ha fel. Take That har avundsvärda arslen. Men det är egentligen inte Howards barebottom eller ens gossegruppens charm-cheek-and-chests det rör sig om, när fansen fäster väggarna fulla med urrivna uppslag ur Smash Hits och övar danssteg framför »Sure«-videon på MTV. Det är själva ljudet av Take That de älskar, ljudet av vuxenliv, eller åtminstone ljudet av en popstjärnetaxi som kan ta dem bort från barndomen. Det är musiken som ger ansiktena liv och får dem att längta så intensivt. Det är hitsen som förför.
Tidskriften POP revisited 