Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Snart #8:2

Snart nr 208

Vad har ni gjort för Terry på sistone? Skicka »The Black Sessions« med Belle And Sebastian till honom bums! Och var snälla mot honom på Emmabodafestivalen.

JAG HINNER INTE mer än ta ett par steg in i lokalen på en klubb i Stockholm innan tre män överfaller mig och trycker upp mig mot väggen. De ser hemskt arga ut och efter några sekunder känner jag igen de tre personerna som några av frontfigurerna från den svenska hip hop-scenen:

Läs hela artikeln

Annonser

Postat i:POP vol 2 #8, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , , , ,

[POP #8:2] Fortune Records

Fortune Records

Lennart Persson tipsar om de tio allra bästa låtarna från legendariska Fortune Records!

Big Maceo Merriweather:
Have You Heard About It
Fortune 137

Big Maceo var fyrtiotalets store bluespianist, men när han i början av femtiotalet spelade in för Fortune var han så märkt av sin hårda livsstil att han fick ha en extra pianist för att ta hand om det han annars skulle ha gjort med sin förlamade högerhand. Och detta från en man som tidigare spelat piano »som King Kong«. Det här är en av pärlorna i det material han spelade in för paret Brown åren innan en massiv hjärtattack ändade hans liv. Jag har aldrig helt lyckats dechiffrera vad de två aporna i texten snackar om, men jag känner på mig att det är något snuskigt…

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #8, ,

[POP #8:2] Andre Williams

Andre Williams

Han plöjde fälten i Alabama och stirrade åsnor i röven. Han diskade på barerna där Muddy Waters lirade. Sedan blev han Mr. Rhythm och spelade in blueslåtar om kvinnor, fyllor och fängelser för Fortune Records, ett av historiens mest mytomspunna skivbolag. I Pops serie om bluesmän som sjunker ner i olika slags träsk, och tar sig upp igen, har turen kommit till Andre Williams.

ANDRE WILLIAMS är både »big« och »bad« och säkert en »motherfucker« också.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #8, ,

[POP #8:2] Jojje Wadenius

Jojje Wadenius

»(JA, DÄ Ä DÄ!)« skulle aldrig ha blivit samma klassiker utan Jojje Wadenius sköna basgångar. Han tillbringade fyra dagar sommaren 1969 i Metronome-studion tillsammans med Pugh, trummisen Janne Karlsson och producenten Anders Burman.

— Det jag minns bäst är att alla grunderna lades på en liten fyrakanalare. Trummorna, basen och Pughs kompgitarr gick rakt in. Sång och leadgitarr lade vi på senare. Det var aldrig fråga om att ta om någonting. Musiken fick en sorts direkthet som jag gillade väldigt mycket.

Läs hela artikeln

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #8, ,

[POP #8:2] Pugh #2

Pugh 2

Leta efter ljudet av den moderna svenska rockmusiken 1999 och du hamnar mitt i ett album med en ung och naiv västeråsare, en trummis som drev den egna psykedeliska klubben Filips och en gitarrist som nyligen turnerat i folkparkerna med Gunnar Wiklund. »(Ja, dä ä dä!)«, Pugh Rogefeldts debutalbum på Metronome från 1969, inspelat med Janne Carlsson (från psykedeliska instrumentalduon Hansson & Karlsson) och Georg »Jojje« Wadenius (från Made In Sweden, den första svenska »supergruppen«), är inte bara ett av de bästa svenska album som gjorts, sommaren 1999 låter det dessutom häpnadsväckande modernt. Eller så är det kanske tiden som går rundgång? Men när man lyssnar på »(Ja, dä ä dä!)« i dag blir man ideligen påmind om några av de bästa nya plattorna som släppts i år. Eller lyssna på de drömska flumvibbarna i »Signe« och »Små lätta moln« och associera till Jim O’Rourkes lysande »Eureka«. Eller på den lekfulla blandningen av lättpsykedelia och popmelodier och tänka på Wilcos »Summer Teeth«. För att inte tala om The Beta Band, vars John Maclean förmodligen skulle älska varenda sekund av »(Ja dä ä dä)« — om han inte redan har den.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #8, ,

[POP #8:2] Pugh #1

Pugh 1

Martin Theander kan inte låta bli att spela Pughs »Dinga Linga Lena«.

IBLAND KAN MAN få för sig att man saknar det pseudo-DDR som Sverige var mellan 1970 och 1985. Folkhemsbygget var egentligen helt färdigt, men man fortsatte av ren vana och slöhet att tilläggsisolera, riva balkonger, tejpa igen, mura igen, sätta hängslen på livremmarna, galoscher på stövlarna — var man än satte sig var det någon som hade koll på att det var mjukt undertill. Ville man ha jobb fanns det jobb, sjukvården tog emot en med öppna armar, ville man plugga fanns det plats, behövde man soc betalades det ut, det fanns inga uteliggare och det var välstädat även i rännstenen. Vi visste bäst och var alltid främst i alla internationella jämförelser. Utlandet var ett lösaktigt och oupplyst hot.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Theander, POP vol 2 #8, ,

[POP #8:2] Pugh Rogefeldt

Pugh Rogefeldt

I sommar är det 30 år sedan Pugh Rogefeldt spelade in »(Ja, dä ä dä!)«, den funkigaste svenska skivan någonsin. »Fåren i kålen/Sillen i dill/Tista på torsda/Freda på jul/Yeah, I’m gonna give you love love love«, sjöng han i första låten och beatsen var tillräckligt feta för att DJ Shadow skulle sampla dem många år senare. Pugh var pop. Och proggarna gillade honom inte. Men hans låtar kommer alltid att svänga. De handlar om lekfullhet, sväng, förväntan, förvirring och de skönaste grejerna som finns. De senaste åren har Pugh mest ägnat sig åt botanik och hängt med tunnbindare på Gotland. Men nu har han tvångsisolerat sig själv för att spela in sitt första album på åtta år. Martin Jönsson bollar och rullar med Pugh i Burgsvik. Martin Theander skriver om »Dinga Linga Lena«, den bästa svenska poplåten. Och Fredrik Strage ringer upp Pughs basist Jojje Wadenius för att fråga hur de fixade groovet.

Pugh #1 av Martin Theander / Pugh #2 av Martin JönssonJojje Wadenius av Fredrik Strage

Postat i:POP vol 2 #8,

[POP #8:2] David Morales

David Morales

Han programmerar världens vackraste housepiano. Han har snygga tatueringar och en vältrimmad kropp. Han har varit en DJ-legend i 16 år. Och han fortsätter att göra extatisk, poppig house trots att han tillbringar mer tid på gymet än på klubbarna. David Morales är med oss live, direkt från Def Mix-kontoret på Manhattan. Av Martin Gelin. Fotografier av Andrea Davis-Kronlund.

VISKAR MAN DAVID MORALES namn i örat på någon som gillar housemusik i dag rynkar hon förmodligen på näsan. Den gängse uppfattningen om Morales är att det är »han som gör de där kommersiella grejerna«. Och det stämmer, förstås. David Morales är en av housemusikens mest framgångsrika producenter någonsin. Han livnär sig på att remixa Spice Girls och Ace Of Base och han är en av världens bäst betalda DJ:s. Det är klart att han är kommersiell. Men det utesluter inte att han dessutom kan göra bra musik. David Morales gör fantastisk housemusik. Och hans karakteristiska housepiano har satt dansgolv över hela världen i gungning. Ingen lägger snyggare pianoslingor i sina mixar än David Morales.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Gelin, POP vol 2 #8, ,

[POP #8:2] Sly & Robbies 29 bästa

Sly & Robbies 29 bästa

Att lista Sly & Robbies bästa inspelningar är en omöjlig uppgift. Få musiker i världen har medverkat på så många skivor. Här är i alla fall ett försök. Mycket finns att hitta på lättillgängliga samlingar, annat kräver besök på skivbörsar i reggaemetropoler som Kingston, London och Tokyo.

1

John Holt:

Up Park Camp

Hit Bound,1974

Läs hela artikeln

Postat i:Hasse Huss, POP vol 2 #8, ,

[POP #8:2] Sly & Robbie

Sly & Robbie

The Riddim Twins! Trummisen Lowell Dunbar och basisten Robert Shakespeare! En av musikhistoriens viktigaste rytmsektioner! Deras beat har varit det tyngsta på Jamaica i 25 år. Hasse Huss åker till Kingston och London för att prata med Sly & Robbie om vänskap, hårddiskredigering och vilka tonarter som är mest sweet. Dessutom tipsar han om radarparets 29 bästa skivor.

KINGSTON I DECEMBER

Stjärnklar kväll utanför Mixing Lab på Dunbarton Avenue. Mina vänner ser på bilarna vilka som är där. Där är Robbies jeep, säger de. Och Slys. Och Gitsys… Konkurrensen är hård om vem som gör de hetaste skivorna på Jamaica för tillfället, och som dancehallproducenter får Sly & Robbie kanske känna sig förbisprungna av både Dave Kelly och Danny Browne. Men som studiomusiker är de störst, inga är så uppbokade, inga spelar på fler plattor — inga kör såna jeepar!

Läs hela artikeln

Postat i:Hasse Huss, POP vol 2 #8, ,

Kategorier