Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Polly Jean Harvey

Polly Jean Harvey nr206

Det är en dåsig semestermåndag nere vid hamnen i Bristol. Hon anländer på minuten till The Mud Dock, en kombinerad seafoodrestaurang och cykelaffär. Hon ser så vanlig ut. Visserligen lika smal och blek som alltid, men med sin drygt knälånga, snäva svarta kjol, sitt knallröda linne och sina kolsvart färgade hårlockar påminner hon om otaliga indietjejer Håkan Steen sett i Hultsfred och Roskilde under den gångna sommaren. PJ Harvey är tillbaka för att ge oss sin kärlek och prata om blues, mammas och pappas skivsamling och sitt fjärde album »Is This Desire?«.

FÖRSTA GÅNGEN jag hörde Polly Jean Harvey var i en skivbutik på Sandgärdsgatan i Växjö, en eftermiddag sommaren 1992. Somrarna i Växjö brukar präglas av en rätt kvävande dvala. Ingen är kvar, inget händer och när man lärt sig minigolfbanan på Spetsamossen utantill och suttit några kvällar på Lagerlunden kommer tristessen krypande.

Läs hela artikeln

Postat i:Håkan Steen, POP vol 2 #6, , ,

[POP #6:2] Dipper

Dipper

Dipper låter kallt, hårt och fult. Sångaren är en idiot med spypåse i bakfickan. Och Jan Gradvall hänger med turnébussen för att se dem brinna, brinna, brinna. Fotografier: Gustav Karlsson Frost.

EN NATT. En motorväg. En buss. Det är förbannat kallt. Mössor dras ned, händer kupas, andedräkter blir vita. En cirkulerande flaska med oidentifierad sprit förlöser långsamt alla från frusen fosterställning. En klunk. En utandning. Ett leende.

Det är bob hunds turnébuss. Det är för mycket folk i bussen — två band, en manager, skivbolagsfolk, en journalist — men det är ändå trevligt på något sätt, till och med hemtrevligt. Bandet bob hunds mobila hem är på väg genom natten, fronten på bussen äter upp de vita strecken på motorvägen.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #6, ,

[POP #6:2] Hefner

Hefner

Hefner spelade in sitt debutalbum i samma kyrka som Belle And Sebastian. De ska trycka backstagepass med texten »Industry Scum«. Och när trion egentligen bara vill ligga i gröngräset och snacka om tjejer kommer POP:s Terry Ericsson och vill prata politik. Fotografier av Andrew Catlin.

SENSOMMAR I HYDE PARK. Jag sitter i skuggan av ett träd och lyssnar på popmusik i min walkman och glömmer snart bort den kvalmiga, kvävande värme som förvandlat hela London till en bastu. Jag lyssnar på ett album kallat »Breaking God’s Heart« och märker att jag sakta men säkert börjar lyfta från marken i riktning mot The Serpentine, parkens konstgjorda sjö. För det är så den känns, den där euforin över att ha upptäckt ännu ett fantastiskt popband. Darren Hayman är den skarpaste textförfattare som kommit fram på de brittiska öarna sedan Belle And Sebastians Stuart Murdoch, och i musiken hörs ekon av Belle And Sebastian, Go-Betweens, Built To Spill och tidiga Violent Femmes. Det är en lycklig, brinnande popmusik med texter som berör likt Stuart Murdochs i Belle And Sebastian eller Nicky Wires i Manic Street Preachers. Darren Hayman och Hefner är kanske inte riktigt däruppe med Manics och Belle And Sebastian än, men lyssna på »A Hymn For the Postal Service« och »Another Better Friend« och du kan ha hittat ett nytt popband att älska in i döden.
Läs hela artikeln

Postat i:POP vol 2 #6, Terry Ericsson, ,

[POP #6:2] Charlie Feathers

Charlie Feathers

CHARLIE FEATHERS var en skrävlare och lögnare som var övertygad om att han uppfunnit rockmusiken. En rakt-upp-i-ansiktet-skitstövel, som inte ens Sam Phillips på Sun Records kunde hantera. Och förmodligen ingen annan heller. Men han bar på en enorm talang, som låtskrivare, men framför allt som blodisande intensiv sångare.

Han dog för några veckor sedan, i hemstaden Memphis. Och inte ens där lär många komma ihåg honom.

Läs hela artikeln

Postat i:hej då, Lennart Persson, POP vol 2 #6, ,

[POP #6:2] Neu!

Neu

Klaus Dinger var trummis i Kraftwerk innan han slog fram krautrockens mest envetna beat i grupperna Neu! och La Düsseldorf. Men skivorna glömdes bort, medlemmarna kivades och »fuck the business, fuck the press« blev Klaus motto under mer än två decennier. Om det inte vore för en försvunnen svensk flickvän skulle han inte ha pratat med Michael Dee heller.

FÖRRA ÅRET VERKADE det nästan som om dagspress och rockpress gjort gemensam sak för att slutligen definiera krautrockens plats i rockhistorien. Folk sprang benen av sig för att intervjua Can, Kraftwerk, Amon Düül, Faust och Tangerine Dream.

Det märkliga med detta mediapådrag var att en av de viktigaste grupperna, eller rättare sagt två, Neu! och La Düsseldorf, med Klaus Dinger som gemensam nämnare, lyste med sin frånvaro.

Läs hela artikeln

Postat i:Michael Dee, POP vol 2 #6, , ,

[POP #6:2] The Jon Spencer Blues Explosion

The Jon Spencer Blues Explosion

JON SPENCER är inte mycket till sångare, han ger hellre ifrån sig vansinnesgrymtanden och primalskrik. Och Russell Simins och Judah Bauer är de musikaliska motsvarigheterna till grymtanden och skrik. De är hoppingivande, jag tror inte de försöker åstadkomma någonting annat.

Läs hela artikeln

Postat i:Lisa Carver, POP vol 2 #6, ,

[POP #6:2] Norman Cook

Norman Cook

Det har gått tio år sedan Norman Cook remixade Eric B & Rakim efter att ha varit med i Hulls marxistiska svar på Al Green. Nu sitter han i en lyxvilla i bergsbyn Jesus på Ibiza. Han har kommit en lång väg, baby.

JESUS, IBIZA. Englands vice premiärminister John Prescott besökte i slutet av augusti den lilla hamnstaden Hull för att delta vid öppnandet av ett cykelgarage.

Att det var exakt tio år sedan Hulls gärde bästa band, The Housemartins, splittrades var knappast något som Prescott funderade över när han klippte av sidenbandet.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #6, , ,

[POP #6:2] Bra för att vara svenskt

För bra för att vara svenskt nr 206

1

THE BEAR QUARTET

Placard

spår, »Personality Crisis«, A West Side Fabrication

»When you can’t afford to live why shouldn’t they be dead« sjunger Mattias Alkberg i »Placard« och går till frontalangrepp mot de »kapitalistiska horor« han gått och retat upp sig på — allt understött av en makalöst vacker poplåt. Det är samma unika kombination av popmusik och politik som de brittiska socialistpopparna McCarthy var mästare på.

Först slog bob hund näven i bordet med sin »Nu är det revolution på gång« och det här är precis lika pricksäkert. Socialpolitisk pop är bäst, ingen protest.

Läs hela artikeln

Postat i:POP vol 2 #6, , , , , , , , , ,

[POP #6:2] Bob Marley

Bob Marley

NU ÄR DET dags att skruva upp minnesplaketten.

Om vi kan hitta huset…

Någonstans på Sigurdsvägen i stockholmsförorten Alvik satt Bob Marley sommaren 1971 och skrev låtar till en film med Johnny Nash och Christina Schollin. Han bodde och jobbade i en sunkig källarvåning på en villa, huset var alltid fullt av vackra kvinnor och det var ständig fest, men Bob hatade den svenska maten och det usla vädret och längtade hem mest hela tiden. Han gav dessutom inte mycket för de svenska musiker Nash hyrt in. Det sägs däremot att han och Nash, som då redan samarbetat under ett par år, under den här tiden brukade spela tillsammans på klubbar i Gamla Stan. Filmen »Vill så gärna tro« fick en engelsk titel, »Love Is Not a Game«, men blev en total inhemsk flopp och har aldrig visats utanför landets gränser.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #6, ,

[POP #6:2] Bad Boy Greatest

Bad Boy GreatestPUFFY COMBS summerar drygt fyra år som producent- och skivbolagskung med »Bad Boy Greatest« [Bad Boy/BMC], en samling med en del smörja — hur gärna man än vill är det svårt att klara av Mase — men också flera nummer med strålande modern soulmusik. Craig Macks »Flava in Ya Ear«! Faith Evans »Ain’t Nobody«! Totals & Biggies »Can’t You See«! 112:s »Only You«! Och förstås Big Poppas »One More Chance« — i remix-versionen!

En bättre Puffy-samling har du inte hört maken till sedan mixtejpen i POP #5:2.


Anna Hellsten

Postat i:Anna Hellsten, POP vol 2 #6, , ,

Kategorier