Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: CHRISTIAN WALZ – Christian Walz

CHRISTIAN WALZ

Christian Walz

RCA/BMG

Först känns denna tjugoåriga stockholmares debutalbum som en smärre sensation. Walz sjunger svängigt och värmande, och har lika mycket berättarröst som sångröst. Hans låtar är raffinerade, viljestarka och fokuserade; var och en uppbyggd som ett litet drama. Inget känns härmat.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

[POP #8:2] Album: UGLY DUCKLING – Fresh Mode

UGLY DUCKLING

Fresh Mode

1500 Records/import

Ugly Duckling är Dizzy, Andycat och DJ Young Einstein, tre vita killar från Long Beach som tycker att hip hop var bättre förr. Då var det nämligen en fest, förklarar de på sin hemsida, och man behövde inga R&B-refränger eller gangstafasoner. »Hip hop was evolving more flavorful ways of looking at things instead of >I’m big and bad and I have big nuts<, being a little more openminded«, säger Andycat. De stör sig på att många av dagens rappare gömmer sig bakom masker i stället för att vara sig själva. Och de kallar sig Ugly Duckling för att visa att de är annorlunda och vågar experimentera med musiken, samtidigt som de tar hip hopen tillbaka till sina rötter. De säger också att de aldrig gillat Long Beachs största hip hop-export, Snoop Doggy Dogg.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

[POP #8:2] Album: TRANS AM – Futureworld

TRANS AM

Futureworld

Thrill Jockey/import

Trans Ams (Philip Manley; gitarr, keyboards, Nathan Means; bas, keyboards, och Sebastian Thomson; trummor) förra och tredje skiva, 1998 års »The Surveillance«, var ett nästan olyssningsbart högljutt »balls-to-the-wall« konceptrockalbum om hur mänskligheten blir allt mer övervakad. Som tur är har de i och med »Futureworld« gått tillbaka till att göra det de kan bäst: att låta som ett Kraftwerk uppväxt i Washington DC med Boston och Rush på radion och med ett ständigt inkopplat Atari VCS 2600 i TV:n.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Johan Jacobsson, ,

[POP #8:2] Album: SOUL ASCENDANTS – Variations

SOUL ASCENDANTS

Variations

Nuphonic/import

Jag som trodde Basement Jaxx hade tagit kål på de här killarna. De här skivsamlande männen med alfabetiskt katalogiserade samlingar med brasiliansk skäggfusion som envisas med att göra skivor med urvattnade versioner av skäggfusion som ju var skäggfusion redan från början.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Andres Lokko, Betyg 06, ,

[POP #8:2] Album: SNOOP DOGG – Top Dogg

SNOOP DOGG

Top Dogg

No Limit/Virgin

Fähunden har blivit gammal. Ögonen har inte samma ondskefulla lyster som förr, huvudet gungar långsamt till G-funkbasen och på omslaget till hans fjärde album kan jag svära på att jag ser grå hårstrån i hans skägg. Rösten har han i alla fall kvar. Så fort Snoop öppnar munnen blir jag alldeles paralyserad. Inte ens hans allra lamaste rhymes — om thugs, hoes och stordåd i Compton för tusen år sedan — får mig att sluta lyssna. Han låter fortfarande som den skönaste killen i stan.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 04, Fredrik Strage, ,

[POP #8:2] Album: SLICK RICK – The Art of Storytelling

SLICK RICK

The Art of Storytelling

Def Jam/Universal

Det är omöjligt att inte gilla Slick Rick, eller The Ruler som han också gärna kallar sig. Det finns en del ganska löjliga anledningar till det. Som att Slick Rick är ett artistnamn lika oemotståndligt corny som Big Punisher. Som att han är britt. För att han har ögonlapp. För att han suttit inne för ett i hip hop-sammanhang fjollbrott som illegal invandring (visst, han har suttit inne för mycket värre saker än så och det har det skrivits miljoner artiklar om, men det glömmer jag gärna bort). Slick Rick är, på samma sätt som Busta Rhymes, helt enkelt ganska gullig. Mycket av det ligger i hans sätt att rappa — med en lätt läspning och ljust, milt gentlemannatonfall. Någon har kallat honom »The Black Clark Gable« och det är inte alls lika dumt som det låter.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Anna Hellsten, Betyg 07, ,

[POP #8:2] Album: ROBYN – My Truth

ROBYN

My Truth

BMG

Slår man igenom som barnstjärna i Sverige får man finna sig i att vara barnstjärna för livet: från tjejen som spelade Tjorven och Inger »Pippi« Nilsson till fotbollskillen som spelade »Fimpen« och Carola.

Robyns smala lycka var att hennes extrema begåvning tidigt tog henne till USA, där man tvärtom kan se en tradition av »barnstjärnor« som verkligen tillåtits växa ur rollen och bli ännu större artister som vuxna: från Michael Jackson till de allt intressantare Brandy, Aaliyah och Monica.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

[POP #8:2] Album: REGULAR FRIES – Accept the Signal

REGULAR FRIES

Accept the Signal

JBO/V2

Är det okej om jag för ett ögonblick går tillbaka till ett fördomsfullt apstadium och påstår att alla popskribenter är misslyckade musiker?

Det är förstås inte sant, men det skulle göra det här jobbet lite enklare just nu. Fast vad som faktiskt är sant är att alla rockskribenter har de favoritband de förtjänar. På något vis. Läser man våra artiklar, krönikor och recensioner så kommer man förr eller senare ganska nära recensentens allra innersta tankar, som ju givetvis bara kretsar kring obskyr countryrock, gratis skivbolagssprit, flickor som ser ut som Natalie Imbruglia — rockjournalister är ju oftast män — och gratis holländskt backstageknark. Och en sak till: vi skriver omedvetet ofta om band och artister vi kan relatera till. Det innebär inte bara att vi förstår deras texter, att vi kommer från en lika trist håla eller förort och har likadana skivsamlingar som banden; det innebär också att vi känner till våra egna begränsningar: våra favoritband är i åtta fall av tio band inte de band vi egentligen vet är bäst, utan de vi känner en samhörighet med.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Andres Lokko, Betyg 04, ,

[POP #8:2] Album: STEPHEN PRINA – Push Comes to Love

STEPHEN PRINA

Push Comes to Love

Drag City/import

Los Angeles-sonen Stephen Prina är till vardags lärare på Art Center College of Pasadena och hans installationer och musikexperiment har man kunnat se och höra utställda på en mängd respekterade gallerier.

Han har spelat i olika band i över tjugo år, bland annat hade han ett tillsammans med konstnärskollegan Mike Kelley och han har också medverkat på de senaste skivorna med The Red Krayola. Men »Push Comes to Love« är hans solodebut.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Johan Jacobsson, ,

[POP #8:2] Album: LOUIS PHILIPPE – Azure / LOUIS PHILIPPE & DANNY MANNERS – Nusch – musiques de Francis Poulenc

LOUIS PHILIPPE

Azure

XIII Bis/import

LOUIS PHILIPPE & DANNY MANNERS

Nusch – musiques de Francis Poulenc

XIII Bis/import

betyg07_06_60Författaren Jonathan Coe närde en gång i tiden musikerdrömmar, skickade en demo till Cherry Red Records och fick ett svar från Mike Alway. Nej, han var inte intresserad av att ge ut demon men tyckte att Coe skulle lyssna på den musik han gav ut på El records. Många år senare valde Coe att inleda sin roman »The House of Sleep« med ett citat ur Louis Philippes »Yuri Gagarin«. Singelpaketet från Alway hade gett honom en ny värld att finna inspiration i, om inte till musik, så till sina texter. Den värld som tillhör en liten vitklädd, fransman, tillika dandy som gillar fotboll och cricket och lever i självvald exil i London. En förstaklassresenär i vackra arrangemang som är skyldig fransk sextiotalspop lika mycket som klassisk musik. Louis Auclair, mer känd under namnet Louis Philippe.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 06, Betyg 07, Madelaine Levy, , ,

Kategorier