Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Lennart Persson

Lennart Persson
boss på skivaffären Musik & Konst i Malmö, var med POP sedan starten och skrev oförglömliga artiklar om John Lee Hooker, Johnny Ace, Emmylou Harris, The Cramps, Dusty Springfield och ett par tusen andra.

Lennart Persson— POP blev solen i mitt liv. Andres och Pietro, chefsideologerna, så välgörande nyfikna. Lasse och Stefania, så knivskarpt begåvade. Fredrik och Madde, så gulliga och entusiastiska och duktiga att jag alltid velat adoptera dem. Anna, en skinande stolthet för Skåne. Alla har varit som änglar mot mig. Utom Sebastian, den briljante redigeraren, som måste ha haft ett horn i sidan till mig. Eller så lider han bara av sexualskräck. Så fort jag rörde mig i trakterna under bältet så var han där med sin sax. Surast blev jag när han strök raden om »fotomodellerna som skrämt lägger händerna över sina sköten«, en fullständigt logisk och nödvändig bild i en Hasil Adkins-recension. Han lät visserligen den gode Hasil sitta i fred och runka framför TV:n i samma text, men ändå. Det känns hur som helst väldigt bra att nu äntligen få se dessa snöpligt censurerade ord i tryck. I den bästa musiktidning den här världen har upplevt.

Annonser

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] John Prine & Iris DeMent – »In Spite of Ourselves«

John Prine & Iris DeMent
»In Spite of Ourselves«
(Från »In Spite Of Ourselves«) Oh Boy Records/Import

Vissa artister förstår inte att man behöver, verkligen behöver, nya plattor från dem med viss regelbundenhet. Annars är det som om man dör lite inuti.

John Prine tillhör en utdöende art, och har skrivit fler riktiga låtar än de fiesta i hans sönderfallande skara av kolleger. När han på nya albumet inte brytt sig om att skriva mer än en enda ny låt blir man först sur, men inser snart att han just i kraft av sin egen massiva låtskrivartalang också med säker hand kunnat välja ett gäng andra riktiga låtar.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Dan Penn & Spooner Oldham – »It Tears Me Up«

Dan Penn & Spooner Oldham
»It Tears Me Up«
(Från »Moments From This Theatre«) Proper/Amigo

Ett gott råd. Se bara till att inte träffa henne igen. Och utsätt dig aldrig, aldrig för prövningen att se kvinnan du fortfarande älskar, med en ny man. »I see him kiss your lips/squeeze your fingertips/and it tears me up/I feel like I’m dying/I know I must be dying/it’s a cold, cold world I’m livin’ in«.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Katy Moffatt – »Fools Fall in Love«

Katy Moffatt
»Fools Fall in Love«

(Från »Loose Diamond«) Hightone/Playground

Det »foolish heart« Kern och Fielding presenterade för världen i »The Way You Look Tonight« har tagits till nytta av flera generationers hänsynslösa textförfattare. Johnny Mercer skrev »Fools Rush In« och Glen Miller fick en hit, långt före min tid. Fast både Brook Benton och Rick Nelson gjorde suveräna covers. Sedan var det han den lille med falsetten, Frankie Lymon, som ylade överallt om varför »fools fall in love«.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Buddy Miller – »I’m Gonna Be Strong«

Buddy Miller
»I’m Gonna Be Strong«

(Från »Cruel Moon«) Hightone/Playground

Till sist går ju ändå allting åt helvete.

Hon går och han gråter, fast han bestämt sig för att aldrig mer göra det. I Gene Pitneys egen hitversion från 1964 är »I’m Gonna Be Strong« en bögdramatisk, hysterisk och oemotståndlig popskapelse. Som man gillar vare sig man från början vill det eller ej. Men som man inte riktigt känner verkligheten bakom, om ni förstår?

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Alison Krauss – »Dreaming My Dreams With You«

Alison Krauss
»Dreaming My Dreams With You«

(Från »Forget About It«) Rounder/Playground

Det finns countryplattor och så finns det countryplattor. Och så finns det Waylon Jennings »Dreaming My Dreams«, en av de bästa plattor som någonsin gjorts. Så bra att det känns i magen bara av att tänka på den. Att någon annan artist, och allra minst ett äppelkindat musikaliskt underbarn, skulle våga röra titelspåret på den plattan var högst oväntat. Och så gör hon det ändå, lilla Alison Krauss, som gillar Bad Company och som tolv år gammal fick priset som mest lovande fiolspelare av The Society for the Preservation of Bluegrass Music in America.
Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Bryan Ferry – »The Way You Look Tonight«

Bryan Ferry
»The Way You Look Tonight«

(Från »As Time Goes By«) Virgin/EMI

Förälskelsen. Åtrån. Ögonblicket då allt annat stängs ute. Tillståndet är lika överraskande, lika överrumplande varje gång. Samtidigt som man omedelbart inser att det är där, i detta sällsamma läge av glädjerus och förvåning, man alltid borde befinna sig. Och man kan aldrig förstå varför det tog så förtvivlat lång tid för det att infinna sig.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Dub Narcotic Sound System – Fuck Shit Up

Dub Narcotic Sound System - Fuck Shit Up

Dub Narcotic Sound System
Fuck Shit Up

[Dub Narcotic Disco Plate, 1994]

KURT COBAIN hade loggan för Calvin Johnsons skivbolag K Records tatuerad på sin kropp. Vilket, om inget annat, säger en del om Johnsons betydelse för musikscenen kring Seattle. Han drev i början av åttiotalet fanzinet Subterranean Pop tillsammans med radio-DJ:n Bruce Pavitt, som senare tog med sig namnet när han startade skivbolag. Johnson själv drog igång bandet Beat Happening; med en märkligt sexig blandning av falsksång, punkattityd, naivitet och tvåackordsestetik. Med ett ståltrådstunt, basfattigt, oskyldigt och högst charmerande lo fi-sound. Sedan startade han K, som bland annat gett ut Becks album »One Foot in the Grave«. I samma veva byggde han en enkel åttakanalsstudio i sin källare, Dub Narcotic, där bland andra Jon Spencer Blues Explosion och Make-Up spelat in. Studion har också släppt ifrån sig en rad skumma, underbart udda inspelningar med mindre kända artister.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Ed Sirrs – I Think I Think Too Much

Ed Sirrs - I Think I Think Too Much 2

Ed Sirrs
I Think I Think Too Much

[Oval, 1979]

ED SIRRS SATT i en överbelamrad hemmastudio i östra London och knåpade ihop ett par klassiska hemmabyggen, först »I Think I Think Too Much« och sedan »Mumbo Jumbo« under pseudonymen Woodhead Monroe. Båda med ett förtjusande, riktigt billigt sound; som vilande på ångdrivna synthesizers och taffligt programmerade trummaskiner. Sirrs hade förmodligen skickat in några av sina demoinspelningar till Charlie Gilletts radioprogram för det var Gillett som gav ut de båda singlarna på sin egen lilla skivetikett. Efter en tredje singel — som Stiff Records med Alan Winstanleys hjälp missriktat försökte få professionellt radioljud på — försvann den gode Ed ut i glömskan.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] The Feelies – Fa Ce’ La

The Feelies - Fa Ce' La

The Feelies
Fa Ce’ La

[Rough Trade, 1979]

THE Feelies från Hoboken, New Jersey måste ha älskat The Velvet Undergrounds samlade skivproduktion sönder och samman. Och debutsingeln, utgiven i England, är ett av de allra första och tydligaste exemplen på hur mycket Lou Reed och hans primitiva lilla sextiotalskombo influerat hela den »hemkörda« popscenen. Rytmbaserat gitarrdrön, hetsigt avbitna rytmer, stackatotrummor och nasal sång, framväst mellan sammanbitna tänder — allt finns här. Kort sagt, det finns inte ett enda grepp på den här förbirusande, ögonblickskorta plattan som inte snotts från någon Velvetplatta. Ändå är det ett stycke väldigt personlig och sällsynt medryckande popmusik; maximalt destillerad energi.


Lennart Persson

Postat i:Lennart Persson, POP vol 2 #9, , , ,

Kategorier