Per Bjurman
var med från början och intervjuade bland andra Michael Stipe, The Nomads, Dave Marsh och Popsicle (två gånger).
— Jag minns framför allt en serie rätt gastkramande nattmanglingar på Borgarskolan inför deadline kring de tio första numren. En gång tror jag att jag, Pietro och Sebastian Stebe var där två dygn i sträck. Vi gick ner och tjuvåt frukost på hotellet strax intill. Sedan var det bara att gå tillbaka och fortsätta redigera, korrläsa och skriva Smog-recensioner. Jag minns också att man med jämna mellanrum fick hjälpa Lasse Sundh att packa upp möbler som han skeppat hem från sina luxuösa Indien-resor. Läs hela artikeln
Filed under: Per Bjurman, POP vol 2 #9, Per Bjurman, Personalfest!
1980 släppte The Only Ones sitt sista »riktiga« album, ojämna och lätt förvirrade »Baby’s Got a Gun«. Samtidigt försvann sångaren och låtskrivaren Peter Perrett in i en kompakt heroindimma. Där har han sedan suttit, i sexton långa år, oförmögen att komponera så mycket som ett intro. En olycka, i första hand förstås för Perrett själv, men också för omvärlden. Det finns, som Robert De Niro påpekar i »A Bronx Tale« inget sorgligare än tillspillogiven talang.
Det här är en chockerande svart och ångestladdad skiva. Inte för att Will Oldham — excentrikern bakom signaturen Palace Music, som ibland också skrivs Palace Brothers och ibland bara Palace — varit någon särskilt munter typ tidigare; 90 procent av hans samlade repertoar handlar om förnedring, självförakt, gudsförnekan, död och obesvarad kärlek.
Det finns alldeles för mycket bra amerikansk tradrock som aldrig uppmärksammas, tycker Jerker Emanuelsson i Vara. Därför har han nu för andra gången paketerat ett drygt tjugotal mer eller mindre ortodoxa favoriter på en egenhändigt sammansatt samling. Den sortens initiativförmåga borde kanske i sig rendera ett högre betyg än fem, men nu är det ju det musikaliska innehållet som ska bedömas och det är ganska ojämnt.
Under en uppsluppen frukost, eller om det nu var en urspårad efterfest, på Hotell Hulingen i Hultsfred i somras, lovade Ken Stringfellow — Posies sympatiske förgrundsgestalt — att den kommande plattan skulle komma att skaka världen.
Redan på »Mercury« sjöng Mark Eitzel beundrande om Johnny Mathis. Att han väljer rollen som crooner när han nu, efter tolv år med American Music Club begår solodebut, är således inte helt ologiskt. Han har nog i själva verket alltid längtat efter att få röra sig i en elegantare, mer sordinerad musikalisk omgivning. I teorin ser det också ut att vara ett grepp som passar den dystre, ständigt kärlekskranke melankolikern alldeles utmärkt.