Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #13] Hej!

Lund.

Söndag eftermiddag.

Regn.

Vår omvärld är fylld av undernärda ungdomar med dålig hållning och sinnesslö uppsyn. De finns överallt. I Minuten-kön. På bussen. På Café Ariman. På UFF. Fast efter en stunds tröstlöst bläddrande bland svettdoftande herrskjortor och klänningar som Fröken Cracknell skulle ratat för tre år sedan, släntrar de vidare till H&M och köper lite samtidsirriterande stilmedvetenhet à 39:00 kr.

Läs hela artikeln

Postat i:hej, POP #13

[POP #13] Snart #13

Anglosaxiska meningslösheter på engelska! Och han älskar det! Sol, sommar och smal slips — Terry Ericsson känner kärlek.

DET HAR VUXIT fram ett märkligt förhållande mellan mig och alla demoband. De älskar och hatar mig i samma utsträckning som jag älskar och hatar dem. Det har gått så långt att jag inte längre kan förmå mig själv att kasta bort ens den allra sämsta demotejp, utan att jag känner ett hugg i bröstet och samtidigt tycker mig höra röster som desperat ropar på hjälp.

Och det blir allt farligare att vara demokrönikör.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #13, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , ,

[POP #13] Beppe

PÅ GALS & PALS livealbum, »På nya Äfventyr«, inspelad på Hamburger Börs två dagar före julafton 1965, framför vokalgruppens sex medlemmar varsitt solonummer. Låtarna har namn efter medlemmarna: »Pia Lang«, »Svante Thuresson«, »Beppo Gräsman«, »Kerstin Bagge«, »Lasse Bagge« och »Ulla Hallin«.

Beppe Wolgers skrev texterna till dem allihop. Texten till Svante skulle kunnat handla om Beppe själv:

»Jag är hip, baby/jag är cool/som en swimmingpool/jag är hip/jag är den hippa människan/Svante >Hip, man< Thuresson/jag är cool/cool som en barstol/jag är hip, baby/jag är cool/som en vintersol.«

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, hemma, POP #13, ,

[POP #13] Ticket To Wonderland

SOM SÅ MYCKET annan intressant musik föddes Ticket To Wonderland ur en själslig kris. Kristian Pettersson plågades av obesvarad kärlek, kände hur hans liv höll på att spricka i sömmarna och jämrade sig på en kassett ackompanjerad av några atonala ljud. Tillsammans med sångaren och gitarristen Johan Nilsson bildade han ett band.

— Det var djävulskt svår musik, berättar Kristian. Den gladaste låten hette »Black Blood«.

Läs hela artikeln

Postat i:Fredrik Strage, hemma, POP #13, ,

[POP #13] Sherlock

LUNKANDE TAKT, tillbakalutad rap och några enkla pianoackord inkilade i den soulstinna refrängen. »Time Breathin’« med Sherlock är redan given på ditt sommarsoundtrack.

Medlemmarna Infra Red, DJ Seb, Speedknock och Pee-Wee har höjt den inhemska hip hop-ribban ytterligare ett par snäpp.

Läs hela artikeln

Postat i:Fredrik Strage, hemma, POP #13

[POP #13] Boy George

Ett väldigt dyrt hotellrum i New York. En natt som för Boy George ser ut ungefär som alla andra nätter gör 1986. I rummet befinner sig en gangster med pistol i ena handen och en ny knarkleverans i den andra. Flickvännen sitter i underkläder i sängen. Själv ligger Boy som vanligt och freebasar kokain medan han talar med Diana Ross i telefon.

SOM PERSON HAR Boy George vid den här tiden slutat existera. Han är en »sak« som närmar sig superstjärneknarkandets yttersta gränser, på flykt från sig själv. Under några år har han blivit en av de mest överexponerade popstjärnor världen skådat, en teddybjörnstransvestit som plötsligt, vad gäller att få sitt privatliv dissekerat, befinner sig i samma liga som Michael Jackson och Lady Di. Alla vet vem Boy George är, men ingen köper längre hans skivor. Ingen vet — eller bryr sig — huru vida Culture Club existerar och George, som alltid föraktat schablonen av rockstjärnebeteende, har själv blivit den som står närmast på tur i tabloidvärldens följetong om ihjälknarkade popstjärnor.

Läs hela artikeln

Postat i:Per Hagman, POP #13, ,

[POP #13] Scott Walker

Scott Walkers scenskräck och paranoia var det enda som kunde stoppa sensationen Walker Brothers. Efter trions tredje album lämnade Scott både gruppen och Amerika. Utan de soloalbum som följde — under inflytande av Bergman och Brel — skulle varken Bowie, Almond, Brett eller Jarvis låta som de gör. 1984 försvann Scott Walker, iklädd solglasögon och en halsduk virad flera varv runt halsen. Nu är han tillbaka och bjuder in Andres Lokko till ett samtal om skulden och ensamheten.

VÅREN 1966 SLÄPPTE The Walker Brothers sin femte singel, »The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore«. Det inledande, spanskt melankoliska trumpetarrangemanget. De spectorska trummorna. Pophistoriens största stråkarrangemang i refrängen. Och så Scott Walkers röst. Scott Walkers röst. Som en djupt sårad manlig motsvarighet till Dusty Springfield.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP #13, ,

[POP #13] Delroy Wilson

DEN JAMAICANSKE sångaren Delroy Wilson har gått ur tiden. Efter en mångårig kamp mot alkoholen dog han den 6 mars i Kingston. Delroy var kanske inte tillräckligt karismatisk vad gäller material och framtoning för att intressera den stora rockpubliken, bortskämd med rastalockar och tuffa toastare, men han var en av de största och mest älskade rösterna inom reggaen. The Clash hyllar honom i första versen av »White Man in Hammersmith Palais«.

Läs hela artikeln

Postat i:Hasse Huss, hej då, POP #13, ,

[POP #13] Plagg!

Romeo och Julia, peppar och salt, Dolce och Gabbana, kaffe och mjölk; popmusik och kläder. POP åkte runt till popstjärnorna i London för att kolla om de lever upp till myten eller om de också har hål i strumporna.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP #13, Stefania Malmsten, , ,

[POP #13] Montell Jordan

Samtidigt som Montell Jordans debutsingel »This Is How We Do it« låg etta på den amerikanska försäljningslistan flög han till London för att uppträda på Def Jams tioårskalas. Dagen efter kalaset fick Montell — som inte bara är USA:s längsta soulsångare, utan också den ende artisten på Def Jam, som studerat juridik på universitetet i Pepperdine — träffa POP på Edgware Road.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP #13, Stefania Malmsten, , , ,

Kategorier