Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #11] Benny

 

Annonser

Postat i:benny, POP #11,

[POP #11] Hej!

Host!

Ett dammoln stiger upp från dörrmattan. Posten har kommit. Man skulle lätt kunna tro att det är min matta som behöver piskas, men nej, det är ett alldeles genomdammigt nummer av POP som makat sig hit.

Hur tusan vågar ni samla så mycket fossil vinyl i ett paket och ge ut det under namnet POP #10?

Läs hela artikeln

Postat i:hej, POP #11

[POP #11] Rock on!

Det är juletider och dags att ställa frågan: hur länge måste ett band spela ihop för att bli en tajt och fungerande enhet?

Ja, det råder delade meningar om detta. Vissa menar att repandet är viktigast, andra att turnerandet är det. Jag menar att båda övningsmomenten är lika viktiga (ja, ett gig är också ett övningsmoment). Helt klart är i alla fall att det tar tid för ett band att spela ihop sig. Ett band är ju som en hockeyfemma Det tar tid för spelarna (läs bandmedlemmarna) att hitta sina rätta roller på planen (läs scenen); många träningar (läs rep) respektive matcher (läs gig). Femmans rytmsektion, det vill säga backparet, måste få mycket istid (både rep och gig) ihop innan de kan bli den taktfasta duo på vilkas axlar matchens öde vilar. Defensiva nog att försvara det egna målet (hålla takten, helt enkelt) och offensiva nog att servera forwards med passningar (fräcka slingor, smarta fills). Centern (sångaren) möter upp vid egna blå (hoppar ner från trumpodiet) och startar ett anfall tillsammans med ytterforwards (gitarristerna). Vill det sig väl resulterar anfallet i ett mål — det börjar spelas rock’n’roll, helt enkelt — och killarna får ta emot publikens jubel. Laganda och artisteri i fungerande symbios. Precis som det skall vara. One, two, three, four! Okej! Nu tar vi dom! Sammanfattningsvis: »teamwork« är nyckelordet. Därom råder inga som helst tvivel.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #11, Sam Spandex,

[POP #11] Jag klagar! #11

»We Are Hopeless Gramophonists!«

Artikel i Harpers Bazaar, 1933 av Osbert and Sacheverell Silwell

»…jag är medelklass i Stockholm. Jag har rätt att hata verkligheten även om jag aldrig behövt svälta.«

Gustav Perciwall, Ocean #8

OM NI TITTAR riktigt noga på omslaget till det här numret så ser ni att tidningen har bytt namn till Oldies but Goodies, 100 procent Gamla Människor. Minns ni när det brukade handla om nu och här, och då och där, och fula farbröder var förpassade till en liten, glassfärgad bilaga? Håll med om att det var bättre förr.

Läs hela artikeln

Postat i:Annika Flynner, Jag klagar!, POP #11,

[POP #11] Snart #11

POP:s demokrönikör och klubbkung Terry Ericsson är uttråkad igen. Och en smula frusen. »Brinnande demos och bättre svenska texter« lyder hans nyårsönskning.

NÄR DET ÄR som mest påfrestande att vara demokrönikör brukar jag ibland leka med tanken att jag i stället för att vara A&R-människa på Sveriges viktigaste poptidning, innehade samma position på motsvarigheten i England: New Musical Express. Tänk er själva vilka demoskatter jag skulle sitta på! Och vilka brev sen — där ett och annat säkert skulle kunna säljas i väg för saftiga summor på den årliga Sotheby’s-auktionen när man sitter där med facit i hand efter att banden ifråga slagit igenom:
Läs hela artikeln

Postat i:POP #11, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , ,

[POP #11] Låt oss utgå från att Mark Chapman hade nöjt sig med en autograf…

ÅRET ÄR 1989.

John Lennon står i spetsen för ett återförenat Beatles, som sponsrade av Philips och Michelob reser jorden runt med comebackturnén som världen väntat på sedan 1970.

Med hjälp av inhyrda musiker och en spektakulär ljusshow tar sig bandet igenom två timmar av klassiskt Beatles-material, från »Please Please Me« till »Let It Be«.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #11,

[POP #11] Vad betjänten såg

Pop pratade med Frederic Seaman — John & Yokos personlige assistent och författare till boken »Living on Borrowed Time«.

DET VILAR NÅGOT lätt patetiskt över Lennon-dyrkare som lägger ner tid på att ta ställning för eller emot Yoko Onos person. Ungefär som vuxna människor som på fullt allvar kan hetsa upp sig över huruvida Beatles var bättre än Stones eller Elvis var bättre än Tommy Steele.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #11, ,

[POP #11] Allan Williams

ALLAN WILLIAMS var en begåvad kylskåpsförsäljare som i slutet av femtiotalet fick för sig att starta kafét Jacaranda på Slater Street, tre kvarter från John Lennons och Stuart Sutcliffes konstskola i centrala Liverpool. Efter att ha haft John, Stuart och resten av Beatles (»bloody awful sound they produced«) på kritalistan ett tag kunde han inte motstå att ta sig an dem.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #11, ,

[POP #11] John Lennons filmer, skivor & böcker

film;

A HARD DAY’S NIGHT

[United Artists, 1964]

Kombinationen av Richard Lesters speedade regi, ett oslagbart knippe poplåtar, en grupp tjugoåringar som själva är helt knockade av sin plötsliga storhet och Alun Owens lysande manus gjorde detta till popfilmernas svartvita urmoder. Ännu har ingen kommit i närheten. Finns på video.

Läs hela artikeln

Postat i:diskografi, POP #11,

[POP #11] Astrid Kirchherr

POP:s utsände har aldrig varit så nervös och han envisas med att kalla henne pophistoriens första stylist. Fånigt, säger kvinnan som tydligare än någon annan kan förmedla bilden av Beatles sextiotal. En exklusiv intervju av MARTIN THEANDER.

OM PAUL MCCARTNEY var John Lennons första riktiga manlige kompis, och Stuart Sutcliffe hans första manlige själsfrände, så måste Astrid Kirchherr ha varit den första kvinna Lennon behandlade som en jämlike. Det är Astrids bild av John och Stuart och resten av Beatles som ligger till grund för Iain Softleys film »Backbeat«.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Theander, POP #11, , ,

Kategorier