Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Jan Gradvall

Jan Gradvall
har skrivit i POP sedan starten. Nästa år tänker han sniffa lim och starta ett fanzine.

Jan Gradvall— Vad jag minns är hur intresserade alla artister faktiskt blivit när man visat upp tidningen. Det verkar som de uppriktigt blivit förvånade över hur annorlunda den sett ut jämfört med andra poptidningar. Mick Jagger satt och bläddrade i sin POP så länge att jag var tvungen att avbryta honom. David Bowie ville behålla sitt exemplar. Fast J Mascis i Dinosaur Jr fastnade i en annons för Red Hot Chili Peppers och insisterade på att jag skulle hålla med honom om John Frusciantes bristande gitarrteknik. Paul Heaton i Beautiful South öppnade inte ens den POP jag hade med mig. Han använde den bara som ölunderlägg.

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] Britney Spears – »…Baby One More Time«

Britney Spears
»…Baby One More Time«
(Singel) Jive/Zomba

För tillfället är det omöjligt att lyssna på »…Baby One More Time« utan att samtidigt höra en radiojingel i bakhuvudet: »Det är torsdag morgon och du lyssnar på Radio Pedofil«. Idén att låta en artist posera i sin video som en kåt mellanstadieelev — en kåt tolvåring — är ovanligt cynisk till och med för att komma från den kommersiella skivbranschen.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Ruff Ryders – »Down Bottom«

Ruff Ryders
»Down Bottom«
(Från »Ryde Or Die, Compilation Vol 1«) Interscope/Universal

Efter att Wu-Tang Clan brände sitt ljus i båda ändarna — det brann snyggt men förbannat snabbt — så har Swizz Beatz tagit över stafettpinnen från den förtidspensionerade RZA som vår tids bäste hip hop-producent. Framför allt för att han vågar ta i så mycket. Medan mycket hip hop i dag visar att det hotar att bli vad jazzmusiken blev 1965, en intern angelägenhet för konnässörer och skivsamlare som kliar varandra i skäggen inne på specialistskivaffärer, så vägrar Swizz Beatz att vara varken smakfull eller fyndig. Hans största mål verkar i stället vara att jävlas så mycket som möjligt med sina grannar. Ruff Ryders är bara ett massivt dån — tinnitus åt folket — och allra mest dånar det i »Down Bottom«.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Mr Oizo – »Flat Beat«

Mr Oizo
»Flat Beat«
(Singel) F Communications/Playground

Jag har sett rockmusikens framtid och vad jag sett är något väldigt litet, väldigt gult och väldigt luddigt. När det blir dags att nostalgiskt blicka tillbaka på 1999 kommer frågan inte att vara »Minns du när en 50-årig artist anordnade klassåterträff på Stadion?« utan »Var var du första gången du såg videon med Flat Eric?«.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Jennifer Lopez – »If You Had My Love«

Jennifer Lopez
»If You Had My Love«

(Singel) Work/Sony

Ett av de största problemen med musikklimatet 1999 är att alla återutgivningar håller på att kväva återväxten. Det blir som ett täcke av löv — kompost från Rhino — så tjockt att växtligheten där under aldrig får se solljuset.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Ginuwine – »What’s So Different«

Ginuwine
»What’s So Different«

(Singel) 530 Music/Sony

Timbaland gör R&B som låter som CP30 ser ut i den nya »Star Wars«-filmen. Borta är det blänkande ytskiktet av guld. I stället kvarstår endast själva innanmätet; ett slags högteknologiskt skelett med löst hängande trådar.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Eminem – »My Name Is…«

Eminem
»My Name Is…«

(Singel) Interscope/Universal

The Who 1965. Exakt där befinner sig Eminem 1999. Precis som medlemmarna i The Who är han en vit artist som enbart lyssnat på svart musik. Pete Townshend var besatt av den tidens hip hop, rhythm’n’blues och blues, en musik som hans äldre musikerkollegor skakade på huvudet åt och kallade ytlig trendmusik. Singlarna på Sue Records var för Pete Townshend vad singlarna på Death Row varit för Eminem.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] PS!

PS!

Aldrig tidigare har det släppts så många intetsägande debutanter som 1999.

Intetsägande betyder inte nödvändigtvis att de är usla eller ens är dåliga. Det betyder bara att de är just — intetsägande. De säger ingenting. De vill ingenting. De betyder ingenting. De ser alla likadana ut, rena med moderiktiga kläder, och de kan alla gå in till VD:n på det stora skivbolaget, bocka artigt och kanske till och med boka in en squashtid. Allt är trevligt, allt är fint, alla är lyckade. Välkommen till Pleasantville.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9,

[POP #9:2] Nirvana – Sliver

Nirvana - Sliver

Nirvana
Sliver

[Sub Pop, 1990]

KURT COBAIN var besatt av det som den här artikeln handlar om: sjutumssinglar på vinyl utgivna på oberoende skivbolag. För honom var indiepop eller indierock sannolikt inte bara en fråga om musik, utan framför allt identitet och samhörighet. Medan album utgivna på stora skivbolag i Kurt Cobains värld var det samma som Coca-Cola, TV, amerikansk fotboll och Budweiser — alltså den machokultur som han hatade under hela sin uppväxt — så var singlar utgivna på små skivbolag en bekräftelse på att det fanns fler missfoster än han i världen som längtade efter något annat.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Fire Engines – Candyskin

Fire Engines - Candyskin

Fire Engines
Candyskin

[Pop Aural, 1981]

PRECIS som det är sant att kläderna kan vara viktigare än musiken, är det också sant att idén kan vara viktigare än genomförandet. Fire Engines är det bästa liveband jag någonsin sett — fast jag har aldrig sett dem. Men Fire Engines hade en bättre idé om vad en rockkonsert egentligen kan vara än något band jag sett.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP vol 2 #9, , , ,

Kategorier