TÄNK EN PLATTA SOM på ytan påminner om Marvin Gaye, Curtis Mayfield och Bristol-trip hop men som ändå är så långt ifrån ett derivativ man kan komma. En platta som är till största delen gitarrbaserad, med en själ som hämtad ur Robert Johnsons blues, som samtidigt fuzzar och wah-wah-ar och åker baklänges, pendlar mellan att tyst smyga och att bygga upp hela höghus av stråkar och harmonier. Ett fullständigt och totalt otippat möte i England mellan Frank Zappa (minus den akademiska kylan), en precis lagom lycklig Brian Wilson, och en Norman Whitfield som bara vill göra sin grej (och gör det).
Filed under: Kristina Adolfsson, POP vol 2 #1, Kristina Adolfsson, LEWIS TAYLOR
Tidskriften POP revisited 