Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: PAVEMENT – Terror Twilight

PAVEMENT

Terror Twilight

Matador/MNW

Det finns musik som spelar livet ur dig. Som du alltid kan komma krypande till och som förlåter till och med dina vidrigaste påhitt.

Så här i efterhand är det svårt att minnas hur långt ifrån den omtanken Pavement ursprungligen befann sig. Det är i dag nästan omöjligt att återkalla den hinna av distans, ironi och mystik som omgav dem under de allra första åren. Detta amerikanska band med sitt tjusigt klingande brittiska namn var något av det underligaste som dykt upp till och med på amerikanska collegeradiolistor. Moderna surrealister som rövat bort den klassiska rocken och nu höll på att misshandla den. I sin blodiga källare högg de allt vad harmoni hette i småbitar och lindade in delarna i förvirrande textrader och vitt oväsen.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Madelaine Levy, ,

[POP #8:2] Album: K-CI & JOJO – It’s Real

K-CI & JOJO

It’s Real

MCA/Universal

Som två av fyra i vokalgruppen Jodeci var bröderna K-Ci & JoJo Hailey mest glada kåtbockar i snickarbyxor och baseballkepa — och som sådana hade de, åtminstone i mina öron, sin största stund när de lade sång på Tupacs superbt slippriga »How Do You Want It« och hällde drinkar på bikinibabes i den tillhörande videon. Som duo representerar de däremot en gammaldags, klassisk machoromantik, sådan som lägger handen mot hjärtat och faller på knä nedanför flickornas fönster, som levererar samma sorts nästan besvärande öppenhjärtiga kärleksförklaringar som de Al Pacino gav Michelle Pfeiffer i »Frankie & Johnny«. För allt på deras andra album »It’s Real« handlar förstås om kärlek, stor kärlek, men också ganska enkel kärlek. Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Anna Hellsten, Betyg 08, ,

[POP #8:2] Album: THE FLAMING LIPS – The Soft Bulletin The Flaming Lips

THE FLAMING LIPS

The Soft Bulletin

Warner

De var endast tre personer på scenen, men soundet och musiken som strömmade mot mig lät mer som om jag satt i en kyrka där en hel symfoniorkester sammansatt av Phil Spector spelade gudomlig popmusik. Musik som lyfte mot taket och som knockade all sans ur mig. Jag var tvungen att skrika rakt ut i luften, i kyrkan, och runtomkring mig gjorde de andra åhörarna exakt samma sak. Skrek. För att musiken var så in i helsike storslagen. Flaming Lips på den minsta av två scener på festivalen Bowlie Weekender i Camber Sands, en liten turistort inte så långt från Hastings i sydöstra England, var en sådan där salig upplevelse som gör att många mindre givande konsertupplevelser genom åren på något sätt varit värda mödan. Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Terry Ericsson, ,

[POP #8:2] Album: DIVINE STYLER – Wordpower 2: Directrix

DIVINE STYLER

Wordpower 2: Directrix

DTX/Import

Jag missade den här skivan när den kom ut ifjol. Jag är inte ensam om det. LA-rapparen Divine Styler har inte hållit en särskilt hög profil de senaste åren och de stora amerikanska hip hop-tidningarna har mer eller mindre glömt honom.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Fredrik Strage, ,

[POP #8:2] Album: WILLY DE VILLE – Horse With a Different Colour

WILLY DE VILLE

Horse With a Different Colour

EastWest/Warner

Inte en människa verkar ta Willy de Ville på allvar. I dag är han något slags gosedjur för medelålders manliga rockskribenter på kvällstidningar — en symbol för tiden då musiken var lite vackrare och världen lite lättare att förstå sig på — men utanför det mikrokosmos har jag aldrig träffat någon som hävdat att de Ville är viktig.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Martin Jönsson, , ,

[POP #8:2] Album: BEN FOLDS FIVE – The Unauthorized Biography of Reinhold Messner

BEN FOLDS FIVE

The Unauthorized Biography of Reinhold Messner

Epic/Sonic

Smekmånaden tycks definitivt vara över för Ben Folds nu. I USA kallas han fortfarande för slackergenerationens svar på Billy Joel, men nu är det inte längre menat som beröm. Inte när band som Barenaked Ladies, slackergenerationens svar på Bröderna Djup, ligger högt på listorna. Här hemma har mottagandet av »The Unauthorized Biography of Reinhold Messner« också varit genomgående svalt. »För svårt«, »för pretentiöst« och »för bombastiskt« löd den kallsinniga kritikerkören — och nästan alla lade sig ett eller ett par betygsnäpp lägre än för debuten och »Whatever and Ever, Amen«.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Martin Jönsson, ,

[POP #8:2] Album: CLINIC – Clinic

Album CLINIC - Clinic

CLINIC

Clinic

Domino/import

Det var väl dags för ett band att gömma sig bakom masker igen. Jag vet inte så mycket, egentligen ingenting alls, om kvartetten från Manchester-trakten som under namnet Clinic släppt tre singlar på egna etiketten Aladdin’s Cave Of Golf. De är årets hemligaste band och de skyddar sina ansikten med sjukhusmasker. Udda är bara förnamnet och The Beta Band är rena pojkgruppsstjärnorna i jämförelse. Hemligheter väcker såklart nyfikenheten, särskilt när musiken är så fantastisk som den Clinic presterat på sina singlar. Förmodligen har inte en människa utanför Merseyside-regionen hört dem. Förutom de som lyssnar på John Peels program förstås.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 08, Terry Ericsson, ,

[POP #7:2] Album: THE THIRD EYE FOUNDATION – You Guys Kill Me

THE THIRD EYE FOUNDATION

You Guys Kill Me

Domino/MNW

»Ghost«, The Third Eye Foundations förra album, anser jag fortfarande vara »en näst intill perfekt syntes av drum’n’bass och My Bloody Valentines mest extrema frekvenser«, som jag skrev i POP #23. Och vart tar en artist vägen efter en sådan skiva? Personligen trodde jag att Matt Elliot skulle gå ett steg längre, att oljudet skulle ta över helt, att »You Guys Kill Me« skulle vara så högljudd att den blev olyssningsbar. Men redan ett par sekunder in i den inledande »A Galaxy of Scars« möts jag av ett bossanova-beat och en återanvänd österländsk ambulans-loop från The Third Eye Foundations debutskiva »Semtex«. Någon minut senare introduceras domedagsstråkar.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 08, Johan Jacobsson, ,

[POP #7:2] Album: SHAVER – Victory

SHAVER

Victory

New West/MNW

Det kan möjligen bero på att flera av skivbolagen han spelat in för har gått i konkurs direkt efter att de gett ut hans skivor, men Billy Joe Shaver är snart 60 och har bara fått göra tio album. Vilket är en skam. Dessutom är det bara en handfull av dem som fortfarande går att få tag på. Vilket naturligtvis är ytterligare en skam. Vi talar ju om en man vars låtar spelats in av Willie Nelson, Waylon Jennings, Kris Kristofferson, Jerry Lee Lewis, Elvis Presley, Bob Dylan, Johnny Cash och Tom T. Hall. Och som ändå själv gett sina låtar dess definitiva tolkningar.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 08, Lennart Persson, ,

[POP #7:2] Album: LEON PARKER – Awakening

LEON PARKER

Awakening

Sony

Precis som han under jazzklubbåren i New York efterhand skalade av sitt trumset tills bara en bastrumma och en cymbal återstod, precis så skalar Leon Parker nu av även sin skivmusik. Där förra albumet »Belief« ännu var klart jazzstrukturerad saknar »Awakening« både jazzstandards och jazzens standardformer.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kategorier