[POP #2] Hej!

Hej,

Har nyligen läst klart första numret av er eminenta tidning POP. Den är kanonbra helt enkelt, med många bra reportage och framför allt att den enbart behandlar musik och inget annat.

Filed under: hej, POP #02

[POP #2] OJ! Sveriges näst bästa poptidning?

Anrika jazztidningen OrkesterJournalen, OJ, har under några nummer genomgått en metamorfos som sakta men säkert håller på att förvandla den till en svensk The Wire. Om än ändlöst mycket konservativare.

Filed under: Andres Lokko, POP #02, Andres Lokko, OJ, OrkesterJournalen

[POP #2] In Dreams

Fyrahundrafyrtiosju sidor med science fiction-noveller, kan det vara något? Det kanske inte låter speciellt upphetsande. Ända tills man upptäcker den finstilta underrubriken till »In Dreams«, »a celebration of the 7-inch single in all-original SF and horror fiction«.

Filed under: Andres Lokko, POP #02, Andres Lokko, Charles Shaar Murray, In Dreams

[POP #2] Jag klagar! #2

VÅREN 1993 ÄR DET lättare och rättare än någonsin att vara arg i Sverige. Vad är problemet? Varför höjs inga andra röster än de som säger »Glenn Killing for president« eller »släpp knarket fritt«? Jag ser utsvängda byxor och polisongnostalgi i varenda TV-program och varenda tidning, samtidigt som det bedrivs en intensiv antipolitikkampanj. En proggskräck, som yttrar sig som en rädsla för att bli förpassad till Göteborg 1973, eller något sådant, om man skulle uttrycka en åsikt.

Filed under: Annika Flynner, Jag klagar!, POP #02, Annika Flynner

[POP #2] Snart #2

Kjell Häglund vill ha det rent och snyggt omkring sig. När POP skickade över årets första demobunt för granskning blir det stökigt i det Häglundska hemmet. Och så blev han så där arg igen…

»Hej kära demolyssnare! Översänder härmed… nej ,det där lät lite väl formellt. Vi börjar om! Detta lilla brev innehåller, som Ni nog har märkt, en kassett med gruppen Nifelheim. Denna grupp består av två gamla punkare som kände att det var dags att ändra kurs.«

Filed under: Kjell Häglund, POP #02, snart, Birdseye, Bothsides, Brainpool, GARP, Gluebellies, In the Flesh, Kjell Häglund, Pipelines, The Days, Watermelon Men

[POP #2] Jackie Wilson

Damer och herrar, vi ger er Jackie Wilson; entertainer, scenpersonlighet, vokalakrobat och kille med stil. Nu finns CD-boxen »Mr Excitement!« att köpa, men det var scenen som var hans plats i livet. Och hans öde.

JACKIE WILSON hade stil. Och han jobbade på det. Wilsons skivproducent, Dick Jacobs, kunde bara se på och förundras.

— Han var den ende man jag träffat som kunde tillbringa timme efter timme i en skoaffär…

Filed under: då, Lennart Persson, POP #02, Jackie Wilson, Lennart Persson

[POP #2] Perssons topp 10

HENRYK GORECKI: SYMFONI NR 3

[Nonesuch CD]

1. Hjälp, det här kommer att bli en topplista i moll! Det känner jag redan nu. Men så är det ibland, och då hittar man inte skönhet och tröst annat än i det allra mest sorgliga.

Filed under: då, Lennart Persson, POP #02, Lennart Persson, Perssons topp 10

[POP #2] Ett och ett halvt år med Reeperbahn

MED UTGIVNINGEN av samlingen Reeperbahn 79-83 (recension sidan 26) står vi inför den första svenska åttiotalsretrovågen. Det här är bara början. Det kommer att ljugas mycket och det kommer att talas dunkelt och i gåtor men det här är vad det handlar om. Två flickor vars tidiga tonår sammanföll med början av åttiotalet.

Filed under: då, Lova Karlsson, POP #02, Stefania Malmsten, Lova Karlsson, Reeperbahn, Stefania Malmsten

[POP #2] The Sonics

I nordvästra USA fanns det en livlig musikscen långt innan Beatles klev in i en skivstudio. Sonics lät lika rätt då som här och snart.

»If our records sound distorted, it’s because they are. My brother was always fooling around with the amps. They were always overdriven. Or he was disconnecting the speakers and poking a hole in them with an icepick. That’s how we ended up sounding like a trainwreck.«

(Andy Parypa, Sonics)

Filed under: då, Hans Olofsson, POP #02, Hans Olofsson, The Sonics

[POP #2] The Band: Plattorna som följde

MUSIC FROM BIG PINK [1968]

En klassiker. Inte bara för det fantastiska låtmaterialet, men också för det avspända och integrerade soundet. Kolla in kombinationen orgel/piano, Robertsons smakfulla gitarrspel (lika delar Curtis Mayfield och Steve Cropper) och de otroliga rösterna, som vävs runt och hakar i varandra på ett sätt som för tankarna till The Staple Singers jordnära gospelmusik. Bob Dylan målade omslagsbilden.

Filed under: då, diskografi, Lennart Persson, POP #02, Lennart Persson, The Band