Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: THE WISEGUYS – Executive Suite

THE WISEGUYS

Executive Suite

Wall Of Sound/import

Jag vet inte om ni har den blekaste aning om var Clerkenwell ligger och det kan egentligen göra detsamma. Men det är en trist liten ort i England och The Wiseguys, som består av två unga taktprofessorer som kallar sig Regal och Touché, håller hus i trakten.

Läs hela artikeln

Annonser

Postat i:Album #19, Andres Lokko, Betyg 07, ,

[POP #19] Album: TRASH CAN SINATRAS – A Happy Pocket

TRASH CAN SINATRAS

A Happy Pocket

Go!Discs/PolyGram

Skotska Trash Can Sinatras debuterade innan de ens lärt sig spela sina instrument. De buntades snabbt ihop med utmärkta Postcard-band och jämfördes med både XTC och Aztec Camera. De hade förvisso en fantastisk melodikänsla men då och då lät de, om man ska vara riktigt elak, som en barnorkester ackompanjerad av en badrumssångare. Det är nu snart sex år sedan debutalbumet »Cake« kom ut, och sedan dess har både bandet och deras skara av trogna fans växt, särskilt i USA.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

[POP #19] Album: CARL STONE – 1196

CARL STONE

1196

Emit/Border

Carl Stone är en matgalen kalifornier som bygger musik av elektroakustiska loopar och sedan döper den efter olika restauranger. Han låter de repeterade fragmenten i musiken långsamt utvecklas och förvandlas på ett sätt som är technotransigt fängslande, men betydligt mer mångdimensionellt än de flesta yngre elektronikfantasters utflykter. Sedan refererar han, utan undantag, till sina favoritmatställen.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 08, Sebastian Stebe, ,

[POP #19] Album: SPARKLEHORSE – Vivadixiesubmarinetransmissionplot

SPARKLEHORSE

Vivadixiesubmarinetransmissionplot

Parlophone/EMI

Mark Linkous från Virginia i USA har snickrat ihop i 6 spår för sitt eget höga nöjes skull. Att tala om produktion är överdrivet, men man kan säga att Linkous gillar att telefondista rösten, att gitarrerna ska vara råa och nakna, samt att lite falsksång och ostämda gitarrer inte gör någon skada. Ännu en besvärande feltolkare av Dylans värsta ögonblick? Nej, det enda riktigt inkrökta med albumet är faktiskt den töntiga titeln.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 08, Martin Theander, ,

[POP #19] Album: SONIC SURF CITY – Surf Don’t Walk

SONIC SURF CITY

Surf Don’t Walk

Trampolene/Stockholm Label Group

De rockiga blekfisarna från Norrköping är fortfarande världens främsta företrädare för skräpskräcksurfpop. Mycket beroende på att de är ensamma i genren, förstås. Det är inget annat än makalöst hur Ola Hermanson kan fortsätta skriva idiotier om brädor och bikinibrudar utan att både han och vi storknar, men så är det — det låter precis lika stenkul och helbra varje gång. Som ett Ramones med friare sikt under luggarna.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

[POP #19] Album: PATTI SMITH – Gone Again

PATTI SMITH

Gone Again

Arista/BMG

Sorg och smärta är den bästa sångboken. Inte för att man vill önska andra människor olycka, men musik i moll skapar ett annat känslomässigt, mänskligt tonläge än när melodierna duggar i dur.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 09, Micke Widell, ,

[POP #19] Album: JAKE SLAZENGER – Das Ist Ein Groovy Beat, Ja?

JAKE SLAZENGER

Das Ist Ein Groovy Beat, Ja?

Warp/Border

Den argentinske kompositören Lalo Schifrin skrev klassiska raffelmelodier till filmer som »Bullit«, »The Cincinnati Kid«, »Dirty Harry« och »Enter the Dragon«. Innan han slog igenom i Hollywood i mitten av sextiotalet bodde han i New York, där han arbetade tillsammans med rumbakungen Xavier Cugat och även spelade piano i Dizzy Gillespies band. Schifrins mest berömda verk är signaturmelodin till TV-klassikern »Mission Impossible«. När Brian De Palma i fjol började spela in en filmversion av den gamla serien ville man fräscha upp melodin. Uppdraget gick till Adam Clayton och Larry Mullen Jr, den tjurskalliga halvan av U2, som klantade sönder Schifrins original tills bara några melodifragment överlevde, halvt begravda under tafflig reklamfilmstechno.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 08, Fredrik Strage, ,

[POP #19] Album: SINGER – Fill in the Blanks

SINGER

Fill in the Blanks

Crank/Virgin

För 15 år sedan hette sådana här band Chatterbox och Lacrosse: band som ingen gillade ens när de hade skivkontrakt och konsertbokare. Singer har en publik av anhöriga och polare, men ingenting som kan få en hel rörelse av tonåringar att falla handlöst och bara vilja höra mer.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 02, Kjell Häglund, ,

[POP #19] Album: DAVID SHEA – The Tower of Mirrors

DAVID SHEA

The Tower of Mirrors

Sub Rosa/import

David Shea är en amerikansk, samplerbaserad kompositör lika exalterad av femtio- och sextiotals-exotica (Martin Denny, Les Baxter och så vidare) som av klassiskt skolade nyskapare som Morton Feldman och Iannis Xenakis. Hans musik hämtar näring från den nuvarande elektroniska scenen — ambient dance, som Shea kallar den — såväl som från asiatisk musik och filmkompositörer som John Barry och Henry Mancini. Allt detta knyts samman av en estetik härledd dels från den hong kongska äventyrsfilmens kombination av uråldriga myter och moderna actionscenarier, av gammalt och nytt, öst och väst; dels från New Yorks improvisationsscen, som Shea är en aktiv deltagare i.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 08, Sebastian Stebe, ,

[POP #19] Album: SAMMY – Tales of Great Neck Glory

SAMMY

Tales of Great Neck Glory

Fire/Border

Duon Sammy kallar sitt andra album »Tales of Great Neck Glory«. Titeln är dels en flirt med författaren Ed Sanders och hans »Tales of Beatnik Glory«, dels en alldeles utmärkt beskrivning av vad skivan består av.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #19, Betyg 06, Madelaine Levy, ,

Kategorier