Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Beck

Beck Hansen lever musik. Han äter musik till frukost och musik är det sista han hör när han somnar på kvällen. Ända sedan han började musicera har han brutit bröd med såväl gamla blues-farbröder som med arga ghettorappare; från första singeln »MTV Makes Me Want to Smoke Crack« till nya albumet »O-delay«. På senaste singeln »Where It’s At« sjunger han att han har en mikrofon och två skivspelare. Sebastian Stebe har två bandspelare och de tog han med sig när han träffade Beck i Lyon. På den ena bandspelaren spelade han upp bebop, trumbreaks, dub, hip hop, robotmusik och skitig rock’n’roll. På den andra spelade han in vad Beck sa när han lyssnade på musiken.

BOB DYLAN

Stacka Lee

— Det här måste vara en version av »Stagger Lee«. Och det kan inte vara någon annan än Bob Dylan, den störste moderne förmedlaren av den amerikanska sångtraditionen.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #18, Sebastian Stebe, ,

[POP #18] Ebbot

I TRE ÅR har Ebbot Lundberg verkat bakom kulisserna, bland annat som producent åt Bazooka och Nymphet Noodlers. Men nu är semestern slut. Den hetblodige göteborgaren, som mellan 1986 och 1993 ledde Union Carbide Productions — den svenska rockhistoriens mest underskattade band — ska ut på scenen igen. Med nytt band, nytt material och tre års uppdämd energi.

— Jag har äntligen återhämtat mig från sniffningsepoken, säger Ebbot.

Läs hela artikeln

Postat i:hemma, Per Bjurman, POP #18, , ,

[POP #18] Fly

LÅNGT INNAN begreppet swindie myntades åkte Easy på ett segertåg som gav dem skivkontrakt med engelska skivbolag, turnéer med band som Lush och Charlatans och strålande recensioner för debutalbumet »Magic Seed«. Easy var det första inhemska indiebandet som slog utanför Sveriges gränser. Och i sångaren Johan Holmlund hade de en frontgestalt som lyste med stor kraft.

Sommaren 1994 tog det roliga slut. Easy upplöstes när alla medlemmar kände att de inte kunde komma vidare. Johan fortsatte jobba med musikern Quant, som varit med och mixat mot slutet. De hyrde ett rum som de fyllde med datorer och syntar och började experimentera hejdlöst. Efter hand kom före detta Easy-medlemmarna Rikard och Anders med, samt tre nya förmågor: Fredrik, Per och Nicholas.

Läs hela artikeln

Postat i:hemma, POP #18, Terry Ericsson, ,

[POP #18] Speaker


DET FÖRSTA FRÖET till pophoppet Speaker såddes på musikföreningen Musikforum i Karlshamn. Som små, fanatiskt musikintresserade spolingar speedade Magnus Fridh och Marcus Svanberg— sångare respektive basist i Speaker— dit på sina cyklar varje dag efter skolan.

Ibland kom livsfarliga punkgrupper som Exploited och UK Subs på besök för att lära karlshamnsborna stage-diva. Men större delen av befolkningen var antingen helt ointresserad av musik, eller insnöad på boogie-rock, och Musikforum var på samma gång det mest utflippade och det mest kreativa staden skådat.

Läs hela artikeln

Postat i:hemma, Madelaine Levy, POP #18, ,

[POP #18] Herb Alpert & The Tijuana ledarartikel

Drinkarna står på bordet, förrätten är uppdukad och en hipp fusion av Sibelius och Brubeck snurrar i CD-spelaren. Det är den gamle easy listening-agitatorn Kjell Häglund som bjuder på middag. Men varför blir han så förbannad när gästerna gratulerar honom för att han »äntligen fått rätt«? Och varför lyssnar de inte på musiken?

UNDER EN MIDDAG för några månader sedan försökte jag uttrycka min uppskattning över Robert Wells. Naturligtvis inte i största allmänhet. En större träbock har väl inte drabbat svensk pianounderhållning sedan Janne Lucas Persson. Men jag ville verkligen uppriktigt höja en skål för Robert Wells nära nog gudabenådade ljudspår till TV-programmet »Ingesson«.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP #18,

[POP #18] Fyra Medarbetare POP #18

jan_gradvall_160_132JAN GRADVALL gjorde två maratonintervjuer med Bob Hund. Hans bandspelare snurrade i allt som allt åtta timmar. »Det mest seriösa jag gjort«, menar Jan som upptäckte Bob Hund i februari 1993 när de gjorde en kravallartad spelning på Cityhallen i Stockholm. Du som diggade Jannes första bok »Artiklar, Intervjuer, Essäer 1981-1994« ska i september hålla utkik efter »TV!«, en bok han skrivit inför Sveriges Televisions 40-årsjubileum.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #18, , , ,

[POP #18] Bob Hund

bob_hund_336_340

I POP:s lilla serie med geografiskt baserade rockporträtt har vi hunnit fram till del två: Södermalm, Stockholm. Hunden är tillbaka.

NÅGONSTANS I VÄRLDEN finns det en hangar fylld av alla de skivor som ingen ville köpa. Ett gigantiskt lagerutrymme. Dammigt, nedsläckt, ekande tyst. Inuti finns ändlösa lagerhyllor fyllda av osäljbar musik. Packlårar med album som skickats från världens alla hörn. Album fyllda av toner och melodier som inte passade in. Så kallad konstig musik. Musik som var före sin tid, bakom sin tid, bredvid sin tid. Eller musik som helt enkelt var obegriplig för alla andra utom de som gjorde den.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP #18, ,

[POP #18] Northern Soul

northern_soul_306_448_2

1970 uppmärksammade tidningen Blues & Soul några klubbar i norra England som spelade obskyra soulsinglar för en fanatisk publik. I dag har Northern Soul-scenen flyttat ännu längre ned underjorden, men med sin exklusivitet, sina konsekventa klädkoder och snabba droger har den scenen lagt grunden till all modern klubbkultur. Andres Lokko tar en klunk apelsinjuice och gör en piruett ute på golvet.

EN MEDELÅLDERS MAN i mustasch, skjorta och slips står på en liten scen bakom två skivspelare. Det är inga Technics SL 1200, utan två äldre skivspelare och en usel mixer, sådana där otympliga schabrak resten av västvärlden inte sett sedan skolfester i mitten av sjuttiotalet.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP #18, ,

[POP #18] Robert Smith

robert_smith_328_448

I tjugo år har Robert Smith och The Cure skrivit popmusik om spindlar, glada fredagar, döda araber och att pojkar inte får gråta. Men efter albumet »Wish« och ett par sega livealbum nöjde sig Robert med att vara världens rikaste penntroll. En trasselsuddig farbror som tog syskonbarnen till Eurodisney. Tills han vaknade en morgon och ville skriva sånger igen. Sånger som blev The Cures tionde studioalbum »Wild Mood Swings« och kanske Robert Smiths sista chans att träffa Sebastian Stebe i Kent.

JAG MÅSTE FRÅGA: hur känner du dig i dag?

— Ah, jag känner mig väldigt fräsch och utvilad. De senaste veckorna har varit hysteriska. Vi har varit tvungna att få klart vårt nya album, sett till att mixarna blivit gjorda, bestämt låtordningen och tusen andra saker. Men i går kväll när jag var klar med alla mina intervjuer och vi hade ätit middag så försvann plötsligt alla och jag stod kvar, helt själv, här ute i hallen. Jag var alldeles ensam och insåg att jag faktiskt inte hade någonting att göra. Jag gick upp och ner från mitt rum, om och om igen, för jag kunde inte inse att jag inte var tvungen att göra något. Till slut gick jag och lade mig riktigt tidigt — åtminstone är det tidigt för mig, klockan tre på morgonen — och sedan sov jag till ett på eftermiddagen. Det är det längsta jag har sovit i år.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #18, Sebastian Stebe, ,

[POP #18] Broder Daniel

broder_daniel_448_312

Det var ingen som trodde att Sveriges mest underskattade och missförstådda Göteborgskvintett skulle gå in i en studio igen. Men var skulle pojken med stjärnorna i ansiktet annars ta vägen? Terry Ericsson får moderskänslor för Henrik Berggren.

EN LITEN MAN sitter hopkrupen i fosterställning i famnen på en betydligt större man. Runtomkring dem springer en ung kvinna och skjuter mjölksalvor med en vattenpistol. Efter hand blir fler och fler personer indragna i en fiktiv men ändå rätt verklig filminspelning av klart omoralisk karaktär. Många ger ifrån sig djuriska läten och den stora manspersonen öppnar förnöjt sin mun för att ta emot några strålar mjölk. Hans vän i knät ser glatt på.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #18, Terry Ericsson, ,

Kategorier