Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8:2] Album: UGLY DUCKLING – Fresh Mode

UGLY DUCKLING

Fresh Mode

1500 Records/import

Ugly Duckling är Dizzy, Andycat och DJ Young Einstein, tre vita killar från Long Beach som tycker att hip hop var bättre förr. Då var det nämligen en fest, förklarar de på sin hemsida, och man behövde inga R&B-refränger eller gangstafasoner. »Hip hop was evolving more flavorful ways of looking at things instead of >I’m big and bad and I have big nuts<, being a little more openminded«, säger Andycat. De stör sig på att många av dagens rappare gömmer sig bakom masker i stället för att vara sig själva. Och de kallar sig Ugly Duckling för att visa att de är annorlunda och vågar experimentera med musiken, samtidigt som de tar hip hopen tillbaka till sina rötter. De säger också att de aldrig gillat Long Beachs största hip hop-export, Snoop Doggy Dogg.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

[POP #8:2] Album: TRANS AM – Futureworld

TRANS AM

Futureworld

Thrill Jockey/import

Trans Ams (Philip Manley; gitarr, keyboards, Nathan Means; bas, keyboards, och Sebastian Thomson; trummor) förra och tredje skiva, 1998 års »The Surveillance«, var ett nästan olyssningsbart högljutt »balls-to-the-wall« konceptrockalbum om hur mänskligheten blir allt mer övervakad. Som tur är har de i och med »Futureworld« gått tillbaka till att göra det de kan bäst: att låta som ett Kraftwerk uppväxt i Washington DC med Boston och Rush på radion och med ett ständigt inkopplat Atari VCS 2600 i TV:n.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Johan Jacobsson, ,

[POP #8:2] Album: SLICK RICK – The Art of Storytelling

SLICK RICK

The Art of Storytelling

Def Jam/Universal

Det är omöjligt att inte gilla Slick Rick, eller The Ruler som han också gärna kallar sig. Det finns en del ganska löjliga anledningar till det. Som att Slick Rick är ett artistnamn lika oemotståndligt corny som Big Punisher. Som att han är britt. För att han har ögonlapp. För att han suttit inne för ett i hip hop-sammanhang fjollbrott som illegal invandring (visst, han har suttit inne för mycket värre saker än så och det har det skrivits miljoner artiklar om, men det glömmer jag gärna bort). Slick Rick är, på samma sätt som Busta Rhymes, helt enkelt ganska gullig. Mycket av det ligger i hans sätt att rappa — med en lätt läspning och ljust, milt gentlemannatonfall. Någon har kallat honom »The Black Clark Gable« och det är inte alls lika dumt som det låter.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Anna Hellsten, Betyg 07, ,

[POP #8:2] Album: ROBYN – My Truth

ROBYN

My Truth

BMG

Slår man igenom som barnstjärna i Sverige får man finna sig i att vara barnstjärna för livet: från tjejen som spelade Tjorven och Inger »Pippi« Nilsson till fotbollskillen som spelade »Fimpen« och Carola.

Robyns smala lycka var att hennes extrema begåvning tidigt tog henne till USA, där man tvärtom kan se en tradition av »barnstjärnor« som verkligen tillåtits växa ur rollen och bli ännu större artister som vuxna: från Michael Jackson till de allt intressantare Brandy, Aaliyah och Monica.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

[POP #8:2] Album: STEPHEN PRINA – Push Comes to Love

STEPHEN PRINA

Push Comes to Love

Drag City/import

Los Angeles-sonen Stephen Prina är till vardags lärare på Art Center College of Pasadena och hans installationer och musikexperiment har man kunnat se och höra utställda på en mängd respekterade gallerier.

Han har spelat i olika band i över tjugo år, bland annat hade han ett tillsammans med konstnärskollegan Mike Kelley och han har också medverkat på de senaste skivorna med The Red Krayola. Men »Push Comes to Love« är hans solodebut.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Johan Jacobsson, ,

[POP #8:2] Album: LOUIS PHILIPPE – Azure / LOUIS PHILIPPE & DANNY MANNERS – Nusch – musiques de Francis Poulenc

LOUIS PHILIPPE

Azure

XIII Bis/import

LOUIS PHILIPPE & DANNY MANNERS

Nusch – musiques de Francis Poulenc

XIII Bis/import

betyg07_06_60Författaren Jonathan Coe närde en gång i tiden musikerdrömmar, skickade en demo till Cherry Red Records och fick ett svar från Mike Alway. Nej, han var inte intresserad av att ge ut demon men tyckte att Coe skulle lyssna på den musik han gav ut på El records. Många år senare valde Coe att inleda sin roman »The House of Sleep« med ett citat ur Louis Philippes »Yuri Gagarin«. Singelpaketet från Alway hade gett honom en ny värld att finna inspiration i, om inte till musik, så till sina texter. Den värld som tillhör en liten vitklädd, fransman, tillika dandy som gillar fotboll och cricket och lever i självvald exil i London. En förstaklassresenär i vackra arrangemang som är skyldig fransk sextiotalspop lika mycket som klassisk musik. Louis Auclair, mer känd under namnet Louis Philippe.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 06, Betyg 07, Madelaine Levy, , ,

[POP #8:2] Album: DIVERSE ARTISTER – The Lords of Svek – Galaxy

DIVERSE ARTISTER

The Lords of Svek – Galaxy

Svek/Goldhead

»Midsummer Night«, tolvan som DJ Seba och Jesper Dahlbäck släppte i våras, är fortfarande en av de bästa svenska poplåtar jag hört. Handklapp och elpiano till discobeat. Och Sebas lillasyster Louise Ahrenberg som sjunger pigga rader om »beams of love« och »everybody’s got a new romance«.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Fredrik Strage, , , , ,

[POP #8:2] Album: JAMIROQUAI – Synkronized song

JAMIROQUAI

Synkronized song

Sony

Ingen normal konsttjuv skulle ge sig på »Mona Lisa«. Men föreställ dig ändå en som gör det, och som faktiskt obemärkt lyckas plocka ned Leonardo da Vincis klassiker från Louvrens vägg. Och som sedan gör samma sak med en Picasso, en Matisse, ett par Edward Hopper. Därefter rullar han ihop dukarna under armen, går till ett välkänt galleri och ställer ut dem i sitt eget namn; annonserar om saken i tidningarna och blir berömd och förmögen.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

[POP #8:2] Album: HOUNDOG – Houndog

HOUNDOG

Houndog

Columbia/import

På Los Lobos senaste album »Colossal Head« finns ett spår som jag fortfarande ofta återvänder till. Det heter »Life Is Good«, en röjig, stökig och fullständigt livsfarlig modern blues, som låter som om inspelningsteknikern stått i en gränd och spelat in det som sipprat ut genom bakdörren på en speakeasy i 2000-talets Los Angeles: mullrande bas, rasslande tablas, en gitarr som nöter samma två noter med galen frenesi och en rumlande oh-la-la-allsång från såväl band som publik. Så märkligt och udda att skivbolaget sparkade gruppen. Det var ju inte »La Bamba«, precis.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Martin Jönsson, ,

[POP #8:2] Album: DEETAH – Deadly Cha Cha

DEETAH

Deadly Cha Cha

London/Warner

När Claudia »Deetah« Ogalde tackade nej till samarbeten med De La Soul och Beenie Man kändes det korkat. Men hennes solodebut skulle förmodligen ha vunnit lika lite på det som om hon gett fria händer till några vita »keep it real«-producenter från Stocktown.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kategorier