Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Den svenska funkens historia: 1. Göteborgsfunken

Det brukar påstås att funkträdet ständigt måste skrivas om. Emrick Larsson, till vardags sångare i funkbandet Stonefunkers, höll inte med. Han visste ju att den svenska funkens vagga låg i Göteborg och ingen annanstans. Funken föddes i Götet och den kommer att dö i Götet. Det här är den allra första delen i POP:s efterlängtade serie med den svenska funkens familjeträd.

Varför utvecklades funken, livefunken mest och bäst i Göteborg? Först och främst måste man tänka på musikklimatet i Göteborg under åren ’79 till ca. ’83. Det fanns en gammal proggådra, med band som Nationalteatern mfl. samtidigt som punken och den alternativa musiken var mycket stark i Göteborg. Folk sökte sig långt utanför det kommersiella klimatet och grupper såsom Cortex och Lädernunnan bildades.

Läs hela artikeln

Postat i:Emrick Larsson, POP #17,

[POP #17] Benny

Postat i:, POP #17,

[POP #17] Hej!

Hej POP.

Läste er Topp 30-lista och blev, för att citera Mary J, »very happy«, över att någon enda tidning i det här landet respekterar och hyllar modern soul och hip hop.

Ingen annan musiktidning här i landet skulle ha med så många soul- och rapalbum på sina listor som ni haft genom åren (sedan fattar de ju heller inget).

Läs hela artikeln

Postat i:hej, POP #17

[POP #17] Snart #17

Välkommen till årets första snart-spalt, i vilken Terry Ericsson startar ett nätverk för feministiska demokrönikörer.

There is only one condition
Stay in bed or in the kitchen

»A Hole in the Wallet«
Gang Of Four, 1981

DENNA KRÖNIKA tillägnas utan omsvep den mer intelligenta och medmänskliga halvan av mänskligheten, nämligen den kvinnliga. Japp, jag har blivit en troende feminist, för tendensen sedan vi hördes av sist är att det formligen väller fram små fåniga, men älskvärda, indieband med flickor i förgrunden. Och när jag skriver förgrunden är det just i den betydelsen, alltså inte som enbart vackra objekt som bara sjunger och är söta.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #17, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , , ,

[POP #17] Maria McKee

Lennart Persson knackar försiktigt på hos Maria McKee.

JAG HADE HÖRT HISTORIERNA Om Maria McKee. Om hennes nervsammanbrott, hennes missbruk, hennes oberäknelighet, hennes fruktansvärda humör. En vän med många år i konsertbranschen jobbade med henne på senaste Sverige-besöket och slog fast att han aldrig någonsin träffat en mer neurotisk artist. Något vid incheckningen på hotellet gick emot henne, varpå hon slängde sig mitt på golvet i foajén och skrek som ett ouppfostrat barn i tjugo minuter. Senare, efter den triumfartade spelningen, satt hon länge på golvet i logen, monotont vaggande som ett autistiskt barn. Långt, långt borta. Medan tårarna strömmade nerför kinderna.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #17, ,

[POP #17] The Prodigy

The Prodigy är den moderna dansmusikens absolut största band. Liam Howlett är en vit homeboy med datakunskaper. Keith, Leeroy och MC Maxim Reality dansar, tokar sig och jagar »the buzz«. Fredrik Strage springer på den förrådda generationens språkrör på Cybervision (The ultimate Dance Experience) — i Lillehammer.

ETT LITET TROLL står i en glasmonter i hotellfoajén. Det är ett troll av den sort som barn limmar ihop av snören, tygbitar och stenar i träslöjden. Keith Flint, The Prodigys pajas och sporadiske vokalist, trycker näsan mot glaset och stirrar in i trollets plastögon med rödsprängd blick.

— Wicked, vad kostar den?

Läs hela artikeln

Postat i:Fredrik Strage, POP #17, ,

[POP #17] Stereolab

De har framställt svår cocktail-musik med politiska texter i fem år nu. Lætitia & Tim berättar för Stefania Malmsten om musiken, Stereolab-paraplyerna och friheten.

Jag är inget men måste bli allt.
KARL MARX

Det du bestämmer dig för att vara, det är vad du är.
LÆTITIA SADIER, STEREOLAB

SÖNDAGSKVÄLL i en europeisk huvudstad i slutet av nittonhundratalet. En bar, en trappa ner i ett bostadsområde, full av förväntansfulla personer i pagefrisyrer och polisonger. Tim Gane och Lætitia Sadier från Stereolab har flugit in från London för att spela skivor och för att prata om sitt nya album. Men något har gått fel. Tim, han är lite rufsig och har en mönstrad skjorta, ser lätt panikslagen ut. Hundra stycken rara vinylskivor är försvunna i luftrummet över Nordsjön. Skivbolagsrepresentanten har fått kasta sig i en bil hem till Marcus Törncrantz — till vardags manager åt Bob Hund och mannen som gjorde den allra första intervjun med Stereolab — för att låna hans skivsamling.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #17, Stefania Malmsten, ,

[POP #17] Kent

Kent kom springande med andan i halsen ut ur pojkrummen och rakt in i den svenska pophistorien. Just de här pojkrummen låg i Eskilstuna, en kommun i Södermanlands län — en av Sveriges ledande orter för järn- och stålmanufaktur. Jan Gradvall har följt med Kent från korridoren i högstadieskolan, från stålverket och studiecirkeln i rock, till mixningen av deras andra album i en studio i London. Kent är på väg från Eskilstuna; de kommer alltid att vara på väg från Eskilstuna.

VAD HANDLAR DET OM? Märkligt nog är det inte en bok eller en essä eller en undersökning som visar vad det handlar om, utan en reklamfilm på ZTV. Vad det handlar om, egentligen. En man kommer hem till sin lägenhet efter en frustrerande, sövande dag på jobbet. Han slänger av sig kavajen, sätter på en skiva — och förflyttas till en annan värld.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP #17, ,

[POP #17] Lionel Richie

Han kommer från Tiuskegee, Alabama. Han sjöng i The Commodores. Han har skrivit sånger som »Three Times a Lady«, »Easy«, »Sail On« och »Still«. Och med »Hello« gjorde han en av musikhistoriens mest häpnadsväckande musikvideos. Under en måndagseftermiddag i Paris förklarar Lionel Richie för Andres Lokko varför allt bara handlar om melodier.

Hur skriver du dina sånger?

— Jag sätter mig vid pianot varje dag. Ibland kommer jag bara in från tennisen och skriver en sång på femton minuter. Jag sätter bara händerna på tangenterna och — herregud! — där kommer sången. Eller i alla fall refrängen. Min filosofi är att det absolut inte får ta mer än en kvart att skriva en melodi, har jag inte hittat rätt efter en kvart vid pianot så ställer jag mig upp och går ut ur rummet. Då är gud någonstans och hjälper någon annan som behöver honom mer än jag.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP #17, ,

[POP #17] Nick Cave

Det var Einstürzende Neubauten- och Bad Seeds-medlemmen Blixa Bargeld som sjöng Kylies del i originalversionen av »Where the Wild Roses Grow«. Det var också han som föreslog att Nick Cave skulle göra en renodlad mordplatta. Och efter närmare tjugo år av punk, knark och konst så var det just denna kavalkad av vidrigheter som tog Nick Cave And The Bad Seeds till den svenska försäljningslistans första plats. Hundvännen Sebastian Stebe träffar historieberättaren Cave i London.

EN SEN NATT i Sao Paulo, våren 1994. Nick Cave sitter i framsätet på en taxi på väg till Sao Paulos röda distrikt, på väg till en av de sexklubbar där videon till den kommande singeln »Do You Love Me?« ska spelas in. När bilen passerar en sönderflagnande, vitkalkad stenmur pekar han och berättar, med dämpad guideröst, att muren döljer en av stadens äldsta kyrkogårdar. På dagarna nästintill öde; på nätterna ett osynligt samhälle av hemlösa, människor så långt nere i de sociala hierarkierna att de sover med gravstenar som huvudkuddar. I taxin på väg till sexklubben är föreställningen om livet och döden i mörkret bakom muren lika overklig som den är obehaglig. På radion spelas »Temple of Love« med Sisters Of Mercy. En högljudd fnysning, skratt och sedan tystnad.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #17, Sebastian Stebe, , ,

Kategorier