Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Soft rock

Soft rock

Så här skulle rocken ha låtit om inte Stones, Yardbirds och Cream förstört alltihop. Inte en gnutta smuts och lidande. Bara fyrstämmiga harmonier, piccolaflöjter och trummor fluffiga som marshmallows. Det sägs att japanerna kallar det soft rock för att de inte kan uttala »easy listening«. Bob Stanley älskar det. Och inser att rockhistorien inte är konstant utan ständigt måste mjukas upp.

FÖRESTÄLL DIG att du befinner dig i en eka på en stilla flod. Du sluter ögonen och kan höra det trollbindande ljudet av en cembalo, som långsamt får sällskap av en stråkkvartett, en spansk gitarr, några exotiska slagverk. Och sedan, likt paradisisk fågelsång, ansluter fyrstämmiga harmonier, så ljuvliga att du rörs till tårar. Ljudbilden är lätt men ändå längtansfull, bräcklig men ändå oerhört gripande; det må vara vinter utanför, men i dina öron låter det som juni. Italienarna har ett ord för det, japanerna har två: soft rock.

Läs hela artikeln

Postat i:Bob Stanley, POP vol 2 #2, ,

[POP #14] Disco

Samtidigt som Blur, Oasis, Elastica och Black Grape tar över skivförsäljningslistor och gränsen mellan så kallad alternativ musik och så kallad kommersiell musik flyter ihop, så växer snobbismen och klyftan mellan den respekterade popen och den som inte alls tas på allvar. Lägst på skalan ligger europopen. Bob Stanley tar brysselkol på myten om den kontinentala popens påstådda uselhet.

REDAKTÖREN FÖR TYSKA POPTIDNINGEN Hit klev beslutsamt runt på sitt kontor. Hans jacka var prydd med texten »You can’t beat my feelings«. Samtidigt, någonstans i Danmark, lade Whigfield sista handen vid ett albumspår med refrängen »I think we’re gonna have big time«. Och skivköpare från Folkestone till Forfar hjälpte in Belgiska kombon Alex Party bland de tre högst placerade på Storbritanniens försäljningslista.

Läs hela artikeln

Postat i:Bob Stanley, POP #14, ,

Kategorier