Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Motherfucking bluesinging B.B. King!

DET ÄR I BÖRJAN av sextiotalet. B.B. King har spelat på The Apollo Theatre i Harlem. Efter spelningen drar han till Birdland för att höra Miles Davis kvintett med John Coltrane. B. B. sitter i ett bås långt bak och diggar. Den sofistikerade New York-publiken känner inte igen honom.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #22, ,

[POP #22] Midvinternattens Yazoo är hård!

NÄR CHARLEY JORDAN sjunger att »my girl friend cries all night for a spoonful« och berättar hur han försöker fly undan lagens långa arm genom att hoppa på ett tåg på väg ut ur stan, så står det klart att det inte bara är dagens popstjärnor som drar upp konstiga pulver i näsan. Året var 1930 och för moralens skull kan vi ju påpeka att låtens kokainsniffande huvudperson visst hamnar i fängelse.

Den här typen av sociologisk och musikhistorisk arkeologi hade inte varit möjlig utan skivbolaget Yazoo, startat redan på sextiotalet av entusiasten Nick Perls, med adress 390 East 8th Street i New York. Ett åttiotal vinylalbum med företrädesvis förkrigsblues — i dag med stormsteg på väg mot raritetstatus — gavs ut. Många med omslag av undergroundtecknaren Robert Crumb. Ingen gjorde den här typen av återutgivningar med mer kärlek och kunskap.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #22, , ,

[POP #22] Snart #22

1996 års sista demokrönika. I vilken Terry Ericsson hittar en roman om sig själv, hälsar på Calle Dernulf och insisterar på att Sobsister faktiskt var bäst i år.

»ÄR DET SÅ FEL att vilja vara hemma med sin skivsamling? Samla skivor är inte som att samla frimärken, ölunderlägg eller antika fingerborgar. Det finns en hel värld där inne, en trevligare, skitigare, våldsammare, fridfullare, färgstarkare, sjaskigare, farligare och kärleksfullare värld än den värld jag lever i; där finns historia, geografi, poesi, och en oräknelig mängd andra saker som jag borde ha studerat i skolan, inklusive musik.«

Läs hela artikeln

Postat i:POP #22, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , , , , , , ,

[POP #22] Snoop Doggy Dogg

Fredrik Strage träffade Snoop Doggy Dogg och Nate Dogg i Beverly Hills.

KOMIKERN MEL BROOKS brukar säga att han aldrig anpassar sig till Los Angeles. Hur länge han än bor där bryr han sig inte om att ställa om klockan från New York-tid. Det är ingen idé. Los Angeles är för overkligt. Även om alla klockor vore rätt inställda skulle de knappast kunna mäta tiden där; ibland störtar den framåt som en sportbil, ibland slirar den fast i sanden och drogerna, ibland spinner den bakåt eller försvinner helt, vilse i något av drömfabrikens maskinrum. Guldklockan i lobbyn på Four Seasons Hotel i Beverly Hills tickar ikapp med min puls när soulsångaren Nate Dogg, uppvuxen i de slummigaste kvarteren i Long Beach, promenerar under kristallkronorna, klädd i djupblå kavaj och plommonstop. På väg till hissen passerar han hotellets Picasso-tavla, guldvävda mattor, japanska affärsmän och en liten gumma i rullstol som med tysk brytning frågar portiern efter »Mr Schwarzenegger«.

Läs hela artikeln

Postat i:Fredrik Strage, POP #22, , ,

[POP #22] David Bowie

Pretentiös? Vad hade ni väntat er, efter en karriär kantad av mimare, zenbuddistiska munkar och konstnärer? Och där hans bästa album ofta varit de allra mest anspråksfulla. Nu har David Bowie gjort en jungleplatta. Jan Gradvall hör nittonhundratalets vackraste röst tala om en fragmenterad värld.

SVART POLOTRÖJA. Svarta smala byxor. Svarta Doc Martens. David Bowie sitter vid ett smutsigt fönster på femte våningen i New York. Han river av cellofanpapperet på en ask vita Marlboro och blickar ner över myllret på 48:e gatan. Det är i korsningen vid 7:e avenyn, alldeles vid Times Square. Det smutsiga fönstret till Right Track Studios är väl ljudisolerat men trafikkaoset utanför är ändå påtagligt. En ambulans vill komma fram där nere. Sirener blinkar, människor gestikulerar.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP #22, ,

[POP #22] Charlie Haden på CD

ORNETTE COLEMAN

Beauty Isa Rare Thing — the Complete Atlantic Recordings

[Rhino/Amigo]

Sex CD med omskakande men samtidigt bedövande vacker musik, som dessutom svänger, på ett sätt som ingen annan free form-jazz gjort. Haden spelar på fyra av CD:na och skriver samtidigt in sig i historien som en av jazzens känsligaste, friaste och mest melodiska basister.

Läs hela artikeln

Postat i:diskografi, Lennart Persson, POP #22, ,

[POP #22] Charlie Haden

Gamla och nya drömmar. Ett samtal med Lennart Persson om uppväxten i Nashville, om mötet med Ornette Coleman, om heroinet och politiken och strävan efter en bättre värld.

ILLUSIONER, bräckliga som nyfrusen is. På omslaget till Charlie Hadens senaste platta finns en oerhört romantisk bild av ett ömt omslingrat par, en sjöman och en sjuksköterska. Bilden är tagen på Times Square i New York, under det spontana firandet av andra världskrigets definitiva slut. Trodde Charlie, när han valde bilden. I efterhand har det visat sig att bilden är fejkad. Den är i själva verket tagen vid firandet av att kriget var över i Europa, tre månader tidigare. Dessutom är den arrangerad, med modeller. Hadens illusion är alltså i dubbel mening en illusion. Jag undrar ett ögonblick vad han tänker om det. När vi träffas, innan bildavslöjandet, talar han nämligen mycket om just illusioner.

Läs hela artikeln

Postat i:Lennart Persson, POP #22, ,

[POP #22] Barbara & Roy

Roy Orbison hade en hel del att lära ut om saknad. 1969, när både karriären och privatlivet havererat, träffade han Barbara Wellhoener. Förra veckan träffade Martin Luuk Barbara.

NÄR ROY ORBISON 1965 skrev på för skivbolaget MGM var han en av världens högst betalda artister. Genom en lång rad perfekt konstruerade, skrämmande förtvivlade, dramatiska treminuters-poplåtar hade han för evigt cementerat bilden av sig själv som den olyckligaste mannen i världen. Mannen vars smärta var så stor att han alltid gick klädd i solglasögon för att ljuset kändes som ett hån. Och den smärta han kände då var ändå rena solsemestern jämfört med vad som komma skulle. »I’ll teach you about loss«, som Robert De Niro-figuren säger i »Cape Fear«.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Luuk, POP #22, , ,

[POP #22] Paul Heaton

När den marxistiska gospelgruppen The Housemartins från Hull spelade i Stockholm stod Jan Gradvall längst fram. När bandet splittrades fortsatte sångaren Paul Heaton sin predikan i Beautiful South med allt bittrare texter till allt sötare melodier. Tio år, åtskilliga pints och några miljoner plattor senare ses Janne och Paul igen.

OM COLE PORTER hade vuxit upp i Hull. Om Morrissey hade vuxit upp och skaffat sig ett liv. Om Thomas Öberg i bob hund skrivit några texter åt Vikingarna. Det är inte särskilt lätt att ringa in det märkliga fenomenet Beautiful South. Det är inte särskilt lätt att ringa in ett band som kombinerar de bittraste texterna i norra England med de sötaste melodierna i norra Europa.

Läs hela artikeln

Postat i:Jan Gradvall, POP #22, , , , , ,

[POP #22] Retro 96

1. THE CONGOS: Heart of the Congos [Blood & Fire]

Läs hela artikeln

Postat i:POP #22, POPåret, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kategorier