Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Album: UNDERWORLD – Second Toughest in the Infants

UNDERWORLD

Second Toughest in the Infants

Junior Boy’s Own/BMG

Karl Hyde, sångare och gitarrist i technotrion Underworld, sitter i en väns hus i Amsterdam och har tråkigt. Han tittar på bilarna som kör förbi på gatan utanför och noterar deras färger i en diktafon: »Blue and white and grey and yellow and red and…«

Några månader senare flikar han in listan med färger i slutet av »Juanita«, den inledande 16- minutersdunkaren på Underworlds nya album »Second Toughest in the Infants«. Hans röst pitchas till Musse Pigg-nivå. Orden spottas ut i en fors av robotrytmer. Och den korta passagen utstrålar samma avspändhet, samma slappa laissez faire-attityd, som en stor del av Romford-gängets andra låtar.

Karl Hyde, Rick Smith och Darren Emerson gör vad som faller dem in. De ger sjutimmarskonserter. Låter maskinerna skena i studion. Partajar med Björk. Dumpar ett och annat gitarrackord i sin elektroniska rutschkana.

När Karl ska skriva texter plockar han godtyckligt ord från konversationer han råkar höra på tunnelbanan eller i bankomatkön. Reglerna är få. Eller inga alls.

En gång jämförde Karl bandets organisation Tomato, som sysslar med grafisk design och filmproduktion, med Andy Warhols kreativa näste The Factory. Den vithårige legenden skulle nog ha gillat Underworlds loja stil. Han skulle ha deltagit i Karls diktafonsession och sagt: »Gee, that’s great.« Men han skulle också ha redigerat materialet betydligt bättre än britterna. Underworlds problem, som släpar likt en fotkedja efter deras beats, är att de så sällan dissekerar sina inspelningar för att plocka fram godbitarna. Sega ljudsjok hänger kvar mellan högtalarmembranen i tiotals minuter. Snygga melodier dyker upp i korta mellanspel och flyr sin kos.

Liksom föregångaren »dubnobasswithmyheadman«, ett grovt överskattat technoalbum, skulle »Second Toughest in the Infants« ha låtit bättre om man trimmat gruppens datafiler med delete-knappen. »Confusion the Waitress« borde ha varit effektfullt monoton i stället för irriterande. Trancekickarna i »Juanita« borde ha komprimerats. Den oinspirerade strängknäpparen »Blueski« hade fungerat som fogmassa i en annan låt. Hönsiga ambientballaden »Stagger« borde ha sålts till Gary Numan.

Om man manövrerar förbi de tabbarna hittar man å andra sidan ljuspunkter. De kommer inte sällan från de flämtande lysdioderna i en sönderkörd synthesizer. Underworld är bäst när de trampar gasen i botten. »Pearls Girl« är en vild centrifug fullproppad av breakbeats, bråk och ylande samplingar. Där låter Karls sång för en gångs skull inte introvert ganjasåsig utan knivskarp och ursinnig. »Rowla« är headbangardisco med samma muskelkraft. I de båda låtarna hamrar Underworld sig fram till det klimax de nådde på sina remixar av Chemical Brothers »Leave Home« i fjol. Handgripliga omstuvningar som hör till det bästa de gjort.

Underworld är inte ekonomiskt beroende av skivförsäljningen. Tomato, som gör reklamfilmer åt Levi’s och andra jätteföretag, fyller deras bankkonton och gruppen kan därför svänga ihop hur knasiga låtar som helst. Kanske är det deras egentliga problem. Så länge de har ett hobbyförhållande till sin musik, och lider brist på disciplin och självrannsakan, kommer de att trampa vatten.

Den här skivan borde låta som sprutande endorfiner och blåslagna knän. Inte som en bunt stenade copywriters som leker med en sampler på firmafesten.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album #17, Betyg 04, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: