Pavement spelar rock. I kväll gör de det i San Francisco och Madelaine Levy har åkt dit för att ta reda på varför de hittar på så konstiga historier om sig själva, varför de blandar myspyssånger med förvridna primalskrik — och hur ett par museivakter startade ett av nittiotalets bästa band. Men den tunne, änglalike sångaren Stephen Malkmus pratar hellre om IKEA och spisar gamla skivor med Träd, Gräs och Stenar.
DET ÄR JAG.
I ett grått rum backstage på Maritime Hall, en gymnastiksalsliknande konsertlokal i San Francisco, Kalifornien. Jag har just träffat Steve West som spelar trummor i Pavement, Mark Ibold som spelar bas och hans flickvän Vicky som kommit från New York för att umgås med Mark och se de två spelningar bandet ska göra på Maritime. Marks bror är i stan. Där står några roadies och några andra figurer. Jag vet inte så noga. Det står öl och mat framme. Alla röker. Det är väldigt rock’n’roll eftersom vi är i Kalifornien där det är förbjudet att röka på allmän plats. Det är ingen musik på inne i rummet, men vi hör rock från konsertlokalen. Massor av blås och akustiska gitarrer. Det är förbandet, Calexico, som spelar. Det känns som världens längsta förbandsspelning, över en timme lång.
Filed under: Madelaine Levy, POP vol 2 #9, Madelaine Levy, Pavement