Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Snart #19

Snartredaktören behöver semester. Terry Ericsson tackar för den här säsongen, laddar bandaren med fin soul och åker på festival.

I’m sad and lonely and I need a shag hut first of all
I vanna get extremely drunk.

DEN HÄR GÅNGEN går vi rakt på sak. De kommer från Stockholm, jag tror mig minnas att de sänt någon demo tidigare som inte gjorde något större intryck, det är en flicka och fyra pojkar, de heter Honeycave och om inte deras trespårsraket till demo resulterar i ett skivkontrakt, lovar jag på heder och samvete att offentligt bränna upp min Butterworth & Roberto-tillverkade treknäppta kavaj. Tre låtar av hög, hög klass, med den lätt Pixies-ljudande »Beautiful Boy With Ugly Teeth« som den mest omedelbara hiten. Men även »Shag« och »My Friend Parasite« står sig skyhögt över allt annat som omnämns på denna sida. Den förstnämnda håller hela vägen trots att den längdmässigt tänjs ut i evighet. Ett tecken på stort mod. Låten behövde helt enkelt vara så här lång för att komma till sin rätt. »You have no business in my dreams«, sjunger sångerskan Maria Enzell på »My Friend Parasite«, en låt som kastar sig åt alla håll och kanter. Kasten är oerhört snäva, men de spruckna sömmarna sys ihop på ett närmast briljant vis. »Den enda honung du behöver«, skriver de i sitt följebrev. Den enda demo du behöver, skriver jag. Bästa demokassetten i år tillsammans med de jag fått från Fidget, Standards och Sobsister.

Läs hela artikeln

Annonser

Postat i:POP #19, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , , , ,

[POP #19] FRÅGA: Vilket är världens bästa jazzalbum?

Ian Brown, The Stone Roses

»Sketches of Spain« med Miles Davis. »Greatest Hits« med John Coltrane. »Step in the Arena« med Gang Starr.

Läs hela artikeln

Postat i:Fredrik Strage, POP #19,

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [41-50]

MILES DAVIS

E.S.P.

Sony 467899
Columbia, 1965

Senare dagars Miles jobbade ofta på ett annat vis i studion, om han ens var där. Hans rosade »Jack Johnson« klipptes till exempel ihop med hjälp av oanvända inspelningssnuttar av producenten Teo Macero, när Miles själv var på semester. Det här är något helt annat, något av det tätaste och mest organiska gruppspel jazzen har upplevt. Kalla det gruppdynamik om ni vill, men för mig låter det mer som gruppdynamit.

Läs hela artikeln

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [31-40]

IKE QUEBEC

Blue and Sentimental

Blue Note 748098/EMI
Blue Note, 1961

Ike Quebec var knappast en av jazzens visionärer snarare en av dess besjälade hantverkare. Och för Blue Note var han viktigare än man kan gissa sig till av den rätt magra skivutgivningen.

Läs hela artikeln

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [21-30]

THELONIOUS MONK

Thelonious Alone in San Francisco

OJC 231/Amigo
Riverside, 1959

Jämte Duke Ellington var Thelonious Sphere Monk II den store jazzkompositören, alla kategorier. Ett verkligt geni.

Läs hela artikeln

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [11-20]

THELONIOUS MONK

Brilliant Corners

OJC 026/Amigo
Riverside, 1956

Monk var en rätt tjurig typ.

Läs hela artikeln

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [1-10]

COLEMAN HAWKINS

A Retrospective 1929-1963

RCA Bluebird 66617/BMG
RCA Victor, 1929-1963

Och så var det den unge tenorsaxofonisten som beklagade sig inför Cannonball Adderley. Han blev så fruktansvärt nervös när Coleman Hawkins var i närheten. Adderleys svar kom blixtsnabbt:

Läs hela artikeln

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz

LÅT OSS BÖRJA MED MC5:s liveklassiker »Kick Out the Jams«. Och NRBQ:s debut-LP. En utmärkt start för en genomgång av jazzens femtio mest oumbärliga skivor. Skrammelrock, slyngelpop och… jazz? Se det så här: Vår introduktion till jazzmusiken tog just den vägen, via rockens utmarker. Vissa gånger genade vi över fältet via Big Joe Turner, tog vänster i korsningen B.B. King-Ray Charles och fortsatte till Louis Jordan och T-Bone Walker. Men det var rockens sökare som guidade oss.

Läs hela artikeln

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19, , ,

[POP #19] Charlie Watts

»När Miles släppte >Milestones< köpte jag genast en exakt likadan grön buttondownskjorta som han hade på omslaget.« Den ende Rolling Stones-medlem som åldrats med värdighet berättar för Andres Lokko om skräddare och saxofoner.

NITTONHUNDRASEXTIOTRE skrev Charlie Watts en liten barnbok om en fågelunge som spelade saxofon. Den hette »Ode to a Flying Bird« och var baserad på saxofonisten Charlie Parkers korta liv. Charlie Parker var lika känd under smeknamnet »Bird« som under sitt riktiga namn så det var inte så konstigt att Watts tecknade huvudpersonen som en liten pippi i solglasögon med ett svårt fröberoende.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP #19, ,

[POP #19] Lou Reed, Sheraton Hotel. Stockholm.

INTERVJU 2. SHERATON HOTEL. STOCKHOLM.

ANDRES LOKKO: Mr Reed! Jag skulle vilja tala med er om vad som får er att ticka, vad ni inspireras av, era favoritskivor och er samling med doo wop-singlar.

LOU REED: Uhum. Hur länge måste vi hålla på?

Ungefär fyrtio minuter.

— Uhum.

Läs hela artikeln

Postat i:Andres Lokko, POP #19, ,

Kategorier