Pavement spelar rock. I kväll gör de det i San Francisco och Madelaine Levy har åkt dit för att ta reda på varför de hittar på så konstiga historier om sig själva, varför de blandar myspyssånger med förvridna primalskrik — och hur ett par museivakter startade ett av nittiotalets bästa band. Men den tunne, änglalike sångaren Stephen Malkmus pratar hellre om IKEA och spisar gamla skivor med Träd, Gräs och Stenar.
DET ÄR JAG.
I ett grått rum backstage på Maritime Hall, en gymnastiksalsliknande konsertlokal i San Francisco, Kalifornien. Jag har just träffat Steve West som spelar trummor i Pavement, Mark Ibold som spelar bas och hans flickvän Vicky som kommit från New York för att umgås med Mark och se de två spelningar bandet ska göra på Maritime. Marks bror är i stan. Där står några roadies och några andra figurer. Jag vet inte så noga. Det står öl och mat framme. Alla röker. Det är väldigt rock’n’roll eftersom vi är i Kalifornien där det är förbjudet att röka på allmän plats. Det är ingen musik på inne i rummet, men vi hör rock från konsertlokalen. Massor av blås och akustiska gitarrer. Det är förbandet, Calexico, som spelar. Det känns som världens längsta förbandsspelning, över en timme lång.
Filed under: Madelaine Levy, POP vol 2 #9, Madelaine Levy, Pavement
— Jag gjorde dagsverke på redaktionen, för att tjäna ihop 150 kronor till en skola i Pakistan. Lasse Sundh bad mig måla svarta rutor på en vägg som skulle bli anslagstavla. Men färgen bara rann och väggen blev förstörd och sedan fick jag inte jobba mer för POP.
— Jag minns att jag intervjuade Prince Paul. Jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om, men han var väldigt snäll. Och så skickade han grymma bilder på sig själv och ett gäng killar med hockeymasker och machetes. Jag har visat POP för folk i Japan och de blir mest imponerande av kungengrejerna på skojsidorna. Skulle man göra något sånt om kejsaren i Japan skulle man nog inte överleva den dagen. Fast vi har ju gjort några snälla där kungen mest framstår som skön, som när han var på Disneyland och när han handlade speed.
— Ett av mina starkaste minnen är när jag och Jonna Berg gjorde ett jobb om svensk hip-hop och åkte ut till Vårberg för att intervjua producenten Damon Frost. Så fort han vände ryggen till började vi gråta, särskilt Jonna, för att han var så snygg. Gråten hörs på intervjubandet. När vi väntade på tunnelbanan därifrån var vi helt knäckta av imponering och Jonna sa att hon hädanefter skulle slänga sina indiepopskivor på spåret.
— Jag satt uppe en hel koffeinspeedad helg och lyssnade på Jonathan Richman-skivor till öronen blödde och skallen snurrade, såg min intervjubandspelare drunkna i Caroline af Ugglas utvälta Coca-Cola och recenserade så mycket illa inspelad amerikansk indierock att en dalmas jag känner började lansera mig som »lo fi-Håkan«. Men jag fick också snacka Replacements med Jim Dickinson, namedroppa Kommissarie Roy i en Mutts-recension, höra Polly Jean Harvey sjunga a capella bara för mig och låna grymma Beat Happening-plattor av Terry. Framför allt fick jag vara med och göra den bästa svenska musiktidningen någonsin. Så det är svårt att inte känna sig lite stolt. Och lägger jag ihop alla mina arvoden räcker det kanske rentav till en ny bandare.
— Jag är tacksam över att POP gjorde så att jag fick träffa världens mest berömda druga och tillika min gamla barndomsidol Boy George. Fast när jag tänker på POP så tänker jag nog framför allt på min vän Andres aldrig sinande och ständigt lika häpnadsväckande entusiasm inför popmusik och hans på gränsen till sjukliga kunskaper. Och sedan så tänker jag på att Andres aldrig bad mig skriva kärleksförklaringar till vare sig Marc Almond eller Bryan Ferry. Det är nog vad jag kan komma på och det är kanske inte mycket att hänga i julgranen… eller lägga i kistan eller vad man nu ska säga.
— Jag trodde att POP skulle bli världens bästa tidning. Faktiskt. Men hur mycket jag än tjatade fick mina hjältar bara tre centimeter. Herregud jag fick ju vara på bild oftare i tidningen än det skrevs om Mr. Wright, France Gall, Simon Turner och Chris Montez… Jag har inget nostalgiskt förhållande till tidningen POP. Sorry. Men ge mig tio år…
— Första gången jag såg POP tyckte jag att det var alldeles för lite indiepop i den. Jag var 14 och längtade efter den nya Stone Roses-skivan. Jag ville inte läsa om Sade. Men eftersom den där Stone Roses-skivan aldrig kom, fick jag tid att lyssna på annan musik, som Aaliyah och Dust Brothers. Jag började skriva för Nöjesguiden, och med jämna mellanrum kastade vi interna pajer på varandra, som när Andres Lokko uppfann fanzineskribenten Hardy Nilsson som live på Lollipop citerade min recension av Tindersticks, eller när jag själv skrev att Fredrik Strage inte kunde dansa i en recension av någon jungleplatta. Det var roligt att bråka med POP, för att POP var så bra. Men det är ännu roligare att ha fått skriva för POP.
— Det var kul att träffa Jonathan Richman. Och att prata med Lawrence från Felt/Denim över telefon var också ganska magiskt.
— Jag minns att jag satt med på det allra första redaktionsmötet och jag minns att jag inte sa ett knyst på grund av hysterisk blyghet. Och jag minns att jag skrev några riktigt usla skivrecensioner i ett par nummer. Plötsligt slutade jag att få skivor hem som skulle recenseras och jag hörde inget från någon på tidningen men jag förstod att jag från och med nu inte skulle recensera några fler skivor, jag var för dålig helt enkelt.
Tidskriften POP revisited 