Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Martin Jönsson

Martin Jönsson
Bibels chefredaktör slutar nu skriva för POP för tredje gången.

Martin Jönsson— Jag har alltid misstänkt att enda skälen till att jag fick vara med i POP i början var att jag

1) var den ende som lämnade mina texter på utsatt tid och

2) hade bil och körkort, så att jag kunde hjälpa till att köra ut tidningar till skivaffärer.

Läs hela artikeln

Annonser

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] Tom Waits – »What’s He Building«

Tom Waits
»What’s He Building«
(Från »Mule Variations«) Epitaph/Border

Det har varit ett märkligt musikår. Det album som varit svårast att stänga av var en till coveralbum förklädd självbiografi av en mani kvinnokläder och den enda låt därutöver som jag garanterat aldrig kommer att glömma är det här stycket, som vare sig innehåller musik eller sång. Det är radioteater, en enmanssketch, där Tom Waits reciterar en monolog, medan en trio bakom honom rasslar med lite ljudeffekter. Men »What’s He Building« gör alla genrer och uttrycksformer ointressanta: kalla det vad ni vill men påstå inte att ni inte blir fullkomligt trollbundna av Waits berättelse.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Kevin Rowland – »Labelled With Love (I’ll Stay With My Dreams)«

Kevin Rowland
»Labelled With Love (I’ll Stay With My Dreams)«
(Från »My Beauty«) Creation/Sony

»My Beauty« är inte bara årets bästa album, utan också det mest provocerande. Den största provokationen ligger dock inte i Rowlands stay-ups och pärlcollier, utan i hans sätt att trotsa vad popmusiken får vara och göra.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Randy Newman – »Shame«

Randy Newman
»Shame«
(Från »Bad Love«) Dreamworks/Universal

Ingen bryr sig om Randy Newman längre. Han är en sur gammal kuf som snöat in på Faust och gör trist musik till trista filmer och som borde fortsatt göra skojiga sånger om rednecks och dvärgar. Sådan är den cementerade bilden av honom och därför var det knappt någon som reagerade när han plötsligt gjorde sitt mest personliga album; så rörande att det fortfarande stockar sig i halsen när jag lyssnar på det.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Steve Earle & The Del McCoury Band – »Connemara Breakdown«

Steve Earle & The Del McCoury Band
»Connemara Breakdown«

(Från »The Mountain«) E-Squared/Kommunikation Skivor

Rock-koreografi är en underskattad konst. De flesta band tror att det bara är att gå ut på scenen och veva. Några få i varje generation — som Paul Weller och Paul Westerberg — inser att varje steg, varje hopp, varje kast med mikrofonstativet måste vara lika precist som en del i en japansk teceremoni.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , , , ,

[POP #9:2] Teenage Fanclub – God Knows It’s True

Teenage Fanclub - God Knows It's True

Teenage Fanclub
God Knows It’s True

[Paperhouse, 1990]

FÅ band har likt Fannies lyckats utvecklas utan att röra sig en millimeter. Även om amerikanska Matador (som gav ut debutalbumet »A Catholic Education« i USA) surt konstaterar att bandet »slutade göra musik av anmärkningsvärd kvalitet« i samma sekund som deras amerikanska kontrakt norpades av Geffen, så kan de flesta andra konstatera att det löper en illröd tråd från de första singlarna fram till »Songs From Northern Britain«. Puritanerna — och ibland också bandet självt — hävdar att 1993 års »Thirteen« var ett blekt avsteg från grundformeln (för mig obegripligt!), men annars har identiteten varit helt entydig: Teenage Fanclub är Creations mest formkonsekventa band genom alla tider; ett evigt slacker-Byrds, ett Big Star utan akut paranoia — och de kommer så att förbli. Variationen och utvecklingen är extremt finmaskig och jag tror inte att någon egentligen har något att invända mot det.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] R.E.M. – Radio Free Europe

R.E.M. - Radio Free Europe

R.E.M.
Radio Free Europe

[Hibtone, 1981]

NÄR Jan Gradvall skrev om Michael Stipe i den här tidningen för precis ett år sedan konstaterade han klarsynt hur R.E.M. lyckats utvecklas under en lång karriär, medan deras samtida kollegor i den våg av amerikansk alternativrock som svepte fram i början av åttiotalet förvandlats till rockhistoriska parenteser.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Aztec Camera – Just Like Gold

Aztec Camera - Just Like Gold

Aztec Camera
Just Like Gold

[Postcard, 1981]

RODDY FRAME har fått ta mycket skit. I renläriga indiekretsar brännmärktes han förstås när Mark Knopfler producerade andra albumet »Knife« (eller möjligen redan när de lämnade Postcard för Rough Trade) och det blev knappast bättre med »Love«, som var mer än lovligt soft och där Roddy visade tydliga croonerambitioner. Fantastiska hitsinglar som »Somewhere in My Heart«, »The Crying Scene« och Mick Jones-samarbetet »Good Morning Britain« dömdes ut som ren sell-out och de tio senaste åren tror jag inte att någon enda indiemänniska ens brytt sig om att lyssna på något han gjort.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Elvis Costello – Less Than Zero

Elvis Costello - Less Than Zero

Elvis Costello
Less Than Zero

[Stiff, 1977]

I NOVEMBER 1977 skulle Sex Pistols ha uppträtt i »Saturday Night Live«, men i sista stund fick Elvis Costello ta deras plats. Efter att ha kört »Watching the Detectives« — hans fjärde singel det året och den första som tagit sig inpå några listor — började han på »Less Than Zero«. Efter bara ett par takter slutade han tvärt. Med en djup suck vände han sig mot bandet och sade »There’s no reason to do this song. Let’s do ‘Radio, Radio’ instead«.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Jönsson, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #8:2] Album: HOUNDOG – Houndog

HOUNDOG

Houndog

Columbia/import

På Los Lobos senaste album »Colossal Head« finns ett spår som jag fortfarande ofta återvänder till. Det heter »Life Is Good«, en röjig, stökig och fullständigt livsfarlig modern blues, som låter som om inspelningsteknikern stått i en gränd och spelat in det som sipprat ut genom bakdörren på en speakeasy i 2000-talets Los Angeles: mullrande bas, rasslande tablas, en gitarr som nöter samma två noter med galen frenesi och en rumlande oh-la-la-allsång från såväl band som publik. Så märkligt och udda att skivbolaget sparkade gruppen. Det var ju inte »La Bamba«, precis.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 07, Martin Jönsson, ,

Kategorier