[POP #9:2] Tindersticks – »If You’re Looking For a Way Out«

Tindersticks
»If You’re Looking For a Way Out«
(Från »Simple Pleasures«) Ouicksilver/Universal

»This page is as white as my face after a night of weeping. It is as sterile as my devastated mind. All martyrdoms are in vain. He also is drowning in the blood of too much sacrifice. Lay aside the weapons, love, for all battles are lost.«

ur »By Grand Central Station I Sat Down and Wept«, Elizabeth Smart, 1945

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, Andres Lokko, Låtar 1999, Tindersticks

[POP #9:2] Broder Daniel – I’ll Be Gone

Broder Daniel
I’ll Be Gone
[Dolores, 1998]

OBEGRIPLIGA singlar om Luke Skywalker och amerikanska bilar, pandasmink och glitter, skivkontrakt med stora EMI, två album. Over and out. För bara ett år sedan var Broder Daniel nere för räkning. De var över. Slut. Tills »I’ll Be Gone« slog ner som en bomb. Att den ingick i soundtracket till »Fucking Åmål« hör inte hit. Det enda som hör hit är att »I’ll Be Gone« är ett fuck you med större F, U, C och K än någon annan singel som spelats in i det här landet; ett fuck you till EMI, ett fuck you till alla som slutade tro, ett fuck you till oss som ens vågade tvivla.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, Broder Daniel, I'll Be Gone

[POP #9:2] Oasis – Supersonic

Oasis
Supersonic
[Creation, 1994]

FRÅN allra första stund var Liam Gallagher beredd att slå tillbaka. Han var alltid beredd att försvara sig själv, sitt band och Manchester Citys färger innan någon ens hade anklagat honom för något.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, Oasis, Supersonic

[POP #9:2] Manic Street Prachers – Motown Junk

Manic Street Prachers
Motown Junk
[Heavenly, 1991]

I DAG är Manic Street Prachers ett Skid Row med politiskt patos. De är halvgamla, småfeta och representerar precis allt det de själva avskydde när de lovade att släppa världshistoriens bästa debutalbum och sedan lägga av för gott. Det gjorde de inte. Deras mytomspunna gitarrist Richey tog med sig elden och passionen i graven. Manic Street Preachers tredje album, »The Holy Bible«, innehöll allt han hade att säga. Sedan var det över.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, Manic Street Prachers, Motown Junk

[POP #9:2] Happy Mondays – Lazy-itis

Happy Mondays
Lazy-itis
[Factory, 1989]

EN av popmusiks mest klichéartade sanningar säger att unga engelsmän från arbetarklassen bara har två möjligheter att bryta familjetraditionen, att slippa gå i pappas fotspår till fabriken: genom fotboll eller popmusik. Happy Mondays är ett av undantagen. Trots att gruppen, med sångaren — och den extremt motvilliga textförfattaren Shaun Ryder och dansaren/maracas-skakaren Bez i spetsen, växte upp i Manchesters allra hårdaste förorter och Shaun och Bez var beväpnade kedjerökare och amfetaminister redan innan de fyllt elva så var popmusiken för dem aldrig ett försök att göra karriär. Det var bara ett sätt att finansiera droger, enklare än att råna pensionärer eller sälja piller nere på The Haciendas herrtoaletter. Och Happy Mondays lät som ett NWA med gitarrer och en förvirrad acid house-Dylan vid mikrofonen. Det är egentligen obegripligt att skivbolaget Factorys Tony Wilson gav dem skivkontrakt. Men de blev, vid sidan av New Order, Factorys största band. Tills de upptäckte crack på Bahamas och drev Factory i konkurs med den mardrömslika maratoninspelningen av deras sista, till största delen olyssningsbara album, »…yes, please«. Det är möjligt att »…yes, please« en vacker dag, likt Big Stars tredje album eller Syd Barretts soloskivor, kommer att framstå som ett fascinerande tidsdokument, men det lär dröja. Och det borde ha blivit Shaun Ryders avsked till musiken.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, Happy Mondays, Lazy-itis

[POP #9:2] Felt – Ballad of the Band

Felt
Ballad of the Band
[Creation, 1986]

JAG såg Lawrence Felt halvspringandes mot Regent Street i Londons West End för bara några veckor sedan. Han var väldigt smal, hade något maniskt i blicken och en märklig frisyr som kombinerade en alldeles kal hjässa med alldeles för långt stripigt hår i nacken.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, Ballad of the Band, Felt

[POP #9:2] The Loft – Up the Hill and Down the Slope

The Loft
Up the Hill and Down the Slope
[Creation, 1985]

THE LOFTS sångare och låtskrivare Pete Astor är en av de få sanna punkrockarna. När alla andra gav upp och försökte förvandla sin kärlek till popmusiken till en pensionsförsäkring kröp Pete Astor allt längre och längre ner i underjorden.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, The Loft, Up the Hill and Down the Slope

[POP #9:2] The Pastels – Heavens Above

The Pastels
Heavens Above
[Whaam!, 1982]

RANDIGA T-shirts, spikraka popluggar, barnteckningar på omslaget…

The Pastels första skälvande minuter i rampljuset var ren och skär popkonst. Efter en flexisingel för fanzinet Communication Blur blev The Pastels omfamnade av Dan Treacys Londonbaserade Whaam! Records och hamnade mitt i hans värld av Lindsay Anderson-filmer, Syd Barrett och TV Personalities egensinniga definition av punk.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, Heavens Above, The Pastels

[POP #9:2] Television Personalities – Smashing Time

Television Personalities
Smashing Time
[Rough Trade, 1980]

DAN TREACY, Television Personalities sångare, visionär och enda fasta medlem, är den enda av punkerans pionjärer som aldrig fått upprättelse.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, Smashing Time, Television Personalities

[POP #9:2] Kevin Rowland

Få artister, döda eller levande, har offrat så mycket blod, svett ock tårar på sin konst som Kevin Rowland. 1982 låg han och Dexys Midnight Runners etta på alla hitlistor med »Come on Eileen«. Sedan släppte de »Don’t Stand Me Down«, det bästa album som någonsin spelats in, ock sedan gick allt åt helvete. Kevin Rowland sjönk så djupt som man kan sjunka. Han bodde i ockuperade rivningskåkar, alla miljoner han tjänat gick till kokain ock hans enda vänner var knarklangarna…
…till slut var han så paranoid att han trodde att det bodde rockjournalister i kylskåpet. Det tog honom fjorton år att hitta hem. Att hitta den största kärleken av alla och lära älska sig själv. Och att spela in »My Beauty«, coveralbumet där han låter som världens största soulsångare. Och det har inte varit så jävla lätt för Andres Lokko heller. Han har väntat halva sitt liv på att få intervjua Kevin. När han äntligen får göra det, på ett hotell i Bayswater, blir det den största, viktigaste och sista artikel han skriver i POP. Han är klar nu.

»Too bad to know better, too much to fit in, full of Redding’s kind words, they could have changed everything«.

Omslagstext till »Too-Rye-Ay«, 1982

READING. Klockan är tjugo minuter över fem. Det är lördag, sista helgen i augusti. En tunnhårig 46-åring man i en blå sarong och jeansjacka går in på Readingfestivalens stora scen. I mitten står bara en mikrofon. Promenaden fram till scenkanten är den längsta i hans liv.

Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, Andres Lokko, DEXY'S MIDNIGHT RUNNERS, Kevin Rowland