Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Benny

Annonser

Postat i:benny, POP #15,

[POP #15] Hej!

Hej POP!

Lite överraskande dimper POP #14 ner genom brevinkastet. Jag har fått en prenumeration av min bror i present. För ett halvår sedan, vill jag minnas. Det var ett tag sedan jag läste POP sist. Visserligen finns det en flott internationell prislista i omslagets högra hörn, men här i Holland har jag inte sett till den. Å andra sidan skulle inte holländarna begripa något av tidningen ens om den vore översatt till holländska. Sättet att ta popkultur på sådant allvar att man skriver artiklar och intervjuer »på riktigt« finns inte här. Att vara övertygad om popkulturens betydelse och att brinna för det man skriver om, utan att för den sakens skull sakna humor eller ironi. Holländarna tillåter sig inte att brinna för något.

Läs hela artikeln

Postat i:hej, POP #15

[POP #15] Frågepop

Vad vet egentligen våra popstjärnor om musik? Kan de bara sina egna försäljningssiffror och ackordbyten? Vet de vem som spelade bas i Beatles? Har de den blekaste aning om vem Noel Gallagher är? POP satte delar av den svenska musikeliten i skolbänken och tände förhörslampan.

Idde

1. I vilket rockband är Noel Gallagher låtskrivare?

Oasis.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #15, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

[POP #15] Snart #15

»Lee Scratch Terry«, »Fred Terry«, »Terry Como«, »Terry White«, »Terry Manilow«, »Terrypentin«, »Terry Savalas«, »Terryminator X«, »Terryson Ford«, »Snoop Doggy Ericsson«… Mannen med fler smeknamn an The Jam-singlar efterlyser nya svenska band som smörjer in sig i jordnötssmör.

CINCINNATI POP Festival, 13 juni 1970. Iggy Pop, med bar överkropp, insmord i jordnötssmör, kastar sig vilt ut i publiken. Han bärs runt på publikens axlar, fladdrar med tungan, lägger sig ner under »TV Eye« och tar sig tillbaka upp på scenen. Några låtar senare kastar han sig åter ut bland publiken, som håller upp honom, och stående på händer och axlar, med en manisk blick riktat framåt, sträcker Iggy ut högra handen och pekar i samma riktning som han tittar.

Läs hela artikeln

Postat i:POP #15, snart, Terry Ericsson, , , , , , , , , ,

[POP #15] Robert Wyatt diskografi


SOFT MACHINE

Soft Machine 1

I skuggan av Syd Barretts psykedeliska utflykter gjordes också den här säregna engelska avantgardepop-skivan som obegripligt nog bara kom ut i USA. Wyatt sjunger duett med sig själv, bandet blandar improviserat jazzsväng med knivskarp självbiografisk pop (»most of all I like to talk about me«, sjunger Wyatt). Så plötsligt glesnar musiken, rösten blir ensammare, allvarligare: »loving you, the way I do make everything seem right again«.

Läs hela artikeln

Postat i:diskografi, Gunnar Bolin, POP #15, , , , , , ,

[POP #15] Robert Wyatt

En regnig sommardag 1981 träffade Gunnar Bolin den rullstolsbundne experimentmusikern Robert Wyatt över en kopp örtte för att prata om soluppgångsmusik, perfekta kärlekssånger och marxism. Nu, 14 år senare, har så Gunnar skrivit färdigt sin historia om den skäggige pop- och ambientpionjär som förändrade hans liv.

KÄRLEKEN LÄR VARA BLIND. Första gången jag träffade Robert Wyatt var 1981, i rockvideoboomens år. Där satt jag med denne smygfete, rullstolsbundne och skäggige marxist som fnissande konstaterade: »Jag är inte så sugen på det där med video. Jag menar, det är ganska uppenbart varför det är roligare att se Sade på TV än mig, eller hur?«. Jag fattade ingenting. I mina ögon var Wyatt Gud, och att Gud skulle konkurrera med vackra kvinnor om vem jag helst ville se på TV var en absurd tanke. Hellre Wyatt på en kilometers avstånd än en kamera i duschen med Sade. Tyckte jag då.

Läs hela artikeln

Postat i:Gunnar Bolin, POP #15, , , , ,

[POP #15] Dave Marsh

Han har listat de 1001 bästa singlarna någonsin, han har en cockerspaniel som heter Toto och en fru som är manager till Bruce Springsteen. Per Bjurman knackade på hos en kollega i New York. Fotografier av Jonas Berggren.

ROCK’N’ROLL kan man inte teoretisera om, lyder en sedan länge vedertagen svensk sanning. Men det kan man naturligtvis. Min blygsamhet förbjuder mig att framhålla den tidning du just läser som bevis. Men jag pekar gärna mot England och USA. Där kryllar av lysande rockteoretiker; journalister och författare som kombinerar fanklubbmedlemmens kärlek och hängivenhet med historieprofessorns kunskaper och den gode analytikerns förmåga att granska, bedöma och dra gedigna slutsatser.

Läs hela artikeln

Postat i:Per Bjurman, POP #15, ,

[POP #15] Popsicle

En blekgrå höstdag 1991 insåg fyra buttra norrlänningar att det inte hjälpte att sitta hemma på kammaren och klaga på den svenska popmusikens uselhet. Fyra år senare har Andreas Mattsson, Fredrik Norberg, Per-Arne Wikander och Arvid Lind grävt sig bakåt genom pophistorien, förälskat sig i Neil Young och country och bestämt sig för att göra sitt tredje album till en klassiker. POP:s Per Bjurman träffade dem i värmlandsskogarna för att prata om varför man inte ska tänka så mycket när man gör musik.

— VI HAR BESTÄMT oss för att göra ett klassiskt album, säger Andreas Mattsson och ler.

Läs hela artikeln

Postat i:Per Bjurman, POP #15, , , , ,

[POP #15] FRÅGA: Vilket är ditt favoritgitarrsolo?

Alla funderar vi ju ibland över vilket som är Graham Parkers favoritgitarrsolo. Eller vilka yxgudar som ger Ian Brown stora dåndimpen. FREDRIK STRAGE tog bladet ur munnen och åkte jorden runt på POP:s bekostnad för att ge oss svaren.

Läs hela artikeln

Postat i:Fredrik Strage, POP #15, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

[POP #15] Amerikanska Musikklubben Del III: New Orleans

FATS DOMINO

Antoine »Fats« Domino är stor, på många sätt. Kroppshyddan är stor, fingrarna som små feta prinskorvar. Att fingrarna är översållade med groteskt överlastade diamantringar är bara ett av tecknen på att Fats också kommersiellt är ett namn att räkna med — sedan storhetstiden på femtio- och början av sextiotalet har mannen sålt 65 miljoner plattor. Och talar vi New Orleans-attraktioner så är hans palatsliknande hus på Marais Street i stadsdelen Ninth Ward ett väldigt tydligt bevis för att här bor »a local boy made good«.

Bäst av allt är naturligtvis att hans musik fortfarande låter väldigt stor, behagfullt rund och fylld av varm auktoritet. Det är svårt att bli annat än på gott humör när man lyssnar till klassiker som »The Fat Man« från 1949, hans allra första hit, eller den rad av hitlåtar som följde under femtiotalet: »Blueberry Hill«, »Blue Monday«, »I’m Walkin’«, »I’m Gonna Be a Wheel Someday« och »Walking to New Orleans«.

Läs hela artikeln

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, POP #15, , , , , , , , , , , , ,

Kategorier