Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: PATTI SMITH – Gone Again

PATTI SMITH

Gone Again

Arista/BMG

Sorg och smärta är den bästa sångboken. Inte för att man vill önska andra människor olycka, men musik i moll skapar ett annat känslomässigt, mänskligt tonläge än när melodierna duggar i dur.

Ta Hank Williams. Visst är »Hey, Good Lookin’« charmig, för att inte säga oemotståndlig. Men han når ett helt annat djup i, låt säga, »I’ll Never Get Out of This World Alive«.

Eller ta Patti Smiths förra comebackplatta »Dream of Life« från 1988 och nya »Gone Again«. »Dream of Life« var en trivsam radhusidyll. »Gone Again« är ett sorgearbete.

»Den här låten är för Fred«, viskar hon inför den avslutande avskedshymnen »Farewell Reel«.

Faktum är att nära nog hela skivan är om och för Fred >Sonic< Smith — en gång gitarrist i det legendariska protopunkbandet MC5 från Detroit och sedan föremål för två av Patti Smiths mest naiva kärlekssinglar: »Dancing Barefoot« och »Frederick« från sent sjuttiotal. Paret gifte sig i mars 1980 och fick sedan två söner: Jackson och Jesse.

Den 4 november 1994 avled Fred Smith till följd av hjärtsvikt. En månad senare dog även Pattis yngre bror Todd av en hjärtattack. Denna dubbeltragedi är den givna tematiska utgångspunkten för »Gone Again«, vars titel vittnar om en viss resignation; om lycka fångad och sedan försvunnen.

Död, saknad — men även en viss förtröstan — genomsyrar merparten av materialet på skivan, där den långa, hypnotiska »Fireflies« bildar något slags nedre botten; en nästan outhärdlig dödslängtan, med en sladdrig gitarr som hjälper till att förstärka känslan av själsligt sönderfall.

Riktigt lika destruktiva är varken den dylanskt färgade »Dead to the World«, där folkvisans »alive-alive-o« knyts samman med »alive I awoke«, eller »My Madrigal«, vars vackra melodi dansar igång sakta, med blundande ögon och balettdansösens grace.

Produktionen, som gjorts av Malcolm Burn och Pattis livslånge musikerkamrat Lenny Kaye, är enkel, för att inte säga minimalistisk. I flera av de starkaste låtarna — exempelvis »About a Boy« — har man valt ett nästan helt barskrapat komp, där den uttrycksfulla sången får dansa ringdans med en manisk gitarr.

Patti Smith kan låta så fruktansvärt trött och sliten när hon sjunger, men har likväl en enorm förmåga att engagera.

Den sparsamma instrumenteringen har då och då kryddats på ett mycket effektfullt sätt, som Jane Scarpantonis cello på »My Madrigal«, eller Kimberley Smiths mandolin på »Ravens«.

Här finns några få spår som inte håller riktigt lika hög klass: både inledande titelspåret — ett slags rebellrock utan riktigt fokus — och den stökiga, halvslarviga »Summer Cannibals« känns ganska överflödiga. Den tredje snabba låten, »Wicked Messenger«, är långt bättre, men ligger några hästlängder bakom de mer suggestiva låtarna, typ »Fireflies« och »About a Boy« — två av Patti Smiths bästa låtar någonsin.

Allt sammantaget är »Gone Again« hennes i särklass finaste album sedan den sensationella debuten »Horses« för 21 år sedan.

Micke Widell

Annonser

Postat i:Album #19, Betyg 09, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: