Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: JAKE SLAZENGER – Das Ist Ein Groovy Beat, Ja?

JAKE SLAZENGER

Das Ist Ein Groovy Beat, Ja?

Warp/Border

Den argentinske kompositören Lalo Schifrin skrev klassiska raffelmelodier till filmer som »Bullit«, »The Cincinnati Kid«, »Dirty Harry« och »Enter the Dragon«. Innan han slog igenom i Hollywood i mitten av sextiotalet bodde han i New York, där han arbetade tillsammans med rumbakungen Xavier Cugat och även spelade piano i Dizzy Gillespies band. Schifrins mest berömda verk är signaturmelodin till TV-klassikern »Mission Impossible«. När Brian De Palma i fjol började spela in en filmversion av den gamla serien ville man fräscha upp melodin. Uppdraget gick till Adam Clayton och Larry Mullen Jr, den tjurskalliga halvan av U2, som klantade sönder Schifrins original tills bara några melodifragment överlevde, halvt begravda under tafflig reklamfilmstechno.

I en rättvis värld hade De Palma anlitat Michael Paradinas, londonsnillet som kallar sig µ-Ziq, Tusken Raiders eller Jake Slazenger när han ger ut skivor. Vid 22 års ålder har han laddat sin diskdrive med så mycket jungle, trance, ragtime, heavy metal och ambient att till och med ett surkart som Lou Reed (se intervjun på sidan 2023) diggar in hans elektroniska grooves.

»In Pine Effect«, Paradinas tredje album som µ-Ziq, var fjolårets roligaste breakbeatkalas. En rasande korsbefruktning av melodier och slammerkåthet som ruskade byxorna av alla från Goldie till Chemical Brothers. Hans andra album som Jake Slazenger är lika häpnadsväckande. Paradinas kastar sig över studioutrustningen likt ett långhårigt nittiotalssvar på Lalo Schifrin. Han når samma nagelbitande dramatik som argentinaren i sina bästa soundtracks. Sedan trissar han upp alltsammans med funkgitarrer, ylande orglar, bensinfat, rostiga hi-hats, trumpeter, visselpipor och stöddiga rim från gamla hip hop-skivor.

Trots uppfinningsrikedomen är enkelheten skivans främsta styrka. Paradinas har, till skillnad från många andra technonördar, en melodisk fingertoppskänsla som gör att han aldrig behöver maskera låtarna i skumma ljuddraperier. En låt som »King of the Beats« påminner om Daft Punks »Da Funk« i sitt sätt att nå ett djuriskt groove med hjälp av några få tangenter på synthesizern och en gammal trummaskin. Kärleken till det simpla har Paradinas inte fått från popestetiskt korrekta farbröder som experimenterade med ljudfrekvenser på sextiotalet. Han kan förmodligen inte ens stava till Juan Garcia Esquivel. Han har fått den från Human League, Silicon Teens, om D och andra syntpoppare som byggde sina tidiga åttiotalshits på kliniskt rena melodislingor. Pricksäkert beskrev han µ-Ziq-albumet »Tango ‘N’ Vectif« som »the scrapbook of a Depeche Mode-loving teenager«.

Här finns också en uppfriskande dos humor. Inte bara i den knödelcoola albumtiteln, utan även i Paradinas glada keyboardjams som efter några minuter får det att rycka lika mycket i mungiporna som i fötterna. Rytmerna är lika skrattretande. Utan att det någonsin blir löjligt pitchar han dem fram och tillbaka tills de muterar till hejdlösa screwballbeats.

Men framför allt låter det här som alternativa soundtracks till »Mission Impossible«, »The Iperess File« och dussintals andra agentfilmer. »Come on You Slaz«, »Hot Fumes« och »The Big Easy« är perfekt musik att telefonbugga, lönnmörda, skugga, spionera, desarmera bomber och få hemliga uppdrag till.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album #19, Betyg 08, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: