Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Pavement

Pavement

Pavement spelar rock. I kväll gör de det i San Francisco och Madelaine Levy har åkt dit för att ta reda på varför de hittar på så konstiga historier om sig själva, varför de blandar myspyssånger med förvridna primalskrik — och hur ett par museivakter startade ett av nittiotalets bästa band. Men den tunne, änglalike sångaren Stephen Malkmus pratar hellre om IKEA och spisar gamla skivor med Träd, Gräs och Stenar.

DET ÄR JAG.

I ett grått rum backstage på Maritime Hall, en gymnastiksalsliknande konsertlokal i San Francisco, Kalifornien. Jag har just träffat Steve West som spelar trummor i Pavement, Mark Ibold som spelar bas och hans flickvän Vicky som kommit från New York för att umgås med Mark och se de två spelningar bandet ska göra på Maritime. Marks bror är i stan. Där står några roadies och några andra figurer. Jag vet inte så noga. Det står öl och mat framme. Alla röker. Det är väldigt rock’n’roll eftersom vi är i Kalifornien där det är förbjudet att röka på allmän plats. Det är ingen musik på inne i rummet, men vi hör rock från konsertlokalen. Massor av blås och akustiska gitarrer. Det är förbandet, Calexico, som spelar. Det känns som världens längsta förbandsspelning, över en timme lång.

Läs hela artikeln

Annonser

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] Madelaine Levy

Madelaine Levy
jobbade heltid på POP i fyra år. Hon startade det litterära fanzinet Mono och flyttade sedan till Paris.

Madelaine Levy— Jag är ledsen för att jag aldrig tog mig tid att skriva ut min Magnetic Fields-intervju. Den borde verkligen varit med i det här numret, för jag har alltid gillat Stephen Merritt. Jag ringde hem till Stephen i New York. och vi pratade om franska sångerskor, Lou Barlow och Merritts andra band — The 6th:s och Future Bible Heroes. Jag frågade om hans favoritljud och han sa att han älskade att höra tekannan koka upp. Jag sparar den intervjun till POP:s Previously Unreleased-box.

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] Stereolab & Brigitte Fontaine – »Caliméro«

Stereolab & Brigitte Fontaine
»Caliméro«
(Singel) Duophonic Super 45’s/Import

På samma sätt som Stereolabs debut kändes helt oslagbar då den kom 1991, och »Cybele’s Reverie« var en av 1996 års absolut starkaste singlar, är »Caliméro«, en låt skriven av Tim Gane tillsammans med Brigitte Fontaine, en av de bästa, och mest behagliga poplåtar som 1999 haft att bjuda på.

Läs hela artikeln

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Beth Orton – »Feel to Believe«

Beth Orton
»Feel to Believe«
(Från »Central Reservation«) Heavenly/BMG

Det har gjorts bra låtar om kärlek i alla tider. Kanske ännu fler, och ännu bättre, om olycklig kärlek. En hel del av dem handlar om att bryta upp och gå vidare. Men ingen har någonsin lyckats skriva om att göra slut på förhållandet fastän kärleken lever kvar så som Beth Orton gör i »Feel to Believe«. Ingen annan låt biter sig så hårt i läppen, slänger så många tallrikar i väggen och suckar så djupt över flyttlådorna som »Feel to Believe«. Läs hela artikeln

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Echo & The Bunnymen – »Rust«

Echo & The Bunnymen
»Rust«

(Från »What Are You Going To Do With Your Life?«) London/Universal

Verves »Bittersweet Symphony« och Echo & The Bunnymens »Don’t Let It Get You Down« var båda lika viktiga, sommaren 1997. Just då kändes de också förvillande lika. Lika högtidliga. Lika pompösa. Lika vackra. När året skulle sammanfattas verkade de nästan ta ut varandra, med Verve som herre på täppan. Men då jag tittar tillbaka är det Echo & The Bunnymen jag har varmast känslor för. Och Echo & The Bunnymen har också gjort några av det här årets allra bästa låtar.

Läs hela artikeln

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Moe Tucker

Moe Tucker

Hon är rockhistoriens coolaste trummis. Hon fixade det monotona beatet i Velvet Underground. Bobby Gillespie försökte se ut exakt som hon när han stod upp och bankade på en virveltrumma i tidiga Jesus And Mary Chain. Trettio år efter Velvet Underground bor Moe Tucker ute på landet i Georgia med sina fem barn. I kväll uppträder hon i Hoboken, New Jersey och Madelaine Levy står längst fram.

DEN SOM TAR pendeltåget under Hudsonfloden från New York City hamnar i Hoboken, New Jersey. Det gör jag och fotografen JH en ganska kall höstkväll. Det kostar bara en dollar och tar inte lång tid, men på andra sidan vattnet väntar en annan värld. Det är rent och tyst. Det finns inga walk/don’t walk-skyltar men bilarna stannar ändå när någon vill gå över gatan. Utanför tågstationen finns en lång, välordnad taxikö där vi väntar i kanske tio minuter. Vi sätter oss i en taxi. I framsätet hoppar en okänd ung kvinna in. Hon säger sin adress och jag tycker att allt är pinsamt och börjar samla ihop mina saker för att gå ut och vänta på nästa bil. Men fotografen är modigare. Han säger att det är vår taxi och att hon får vänta. »I guess people don’t share taxis where you come from« säger hon och vi säger att det gör man nog, så vitt vi vet, inte utanför Hoboken. Taxin kör oss först i alla fall. Vi ska till Maxwell’s på 1039 Washington Street där Moe Tucker ska spela klockan nio.
Läs hela artikeln

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] Bikini Kill – New Radio

Bikini Kill - New Radio

Bikini Kill
New Radio

[Kill Rock Stars, 1993]

MED slagorden »Revolution Girl Style Now« på framsidan av en egenproducerad demokassett gjorde Bikini Kill sitt inträde på Riot Grrrl-scenen i början av 1991. Kvartetten, som skulle komma att bli de absolut hårdaste och mest tilltalande av Riot Grrrl-vågens alla arga kvinnor, bildades av delar av redaktionen kring ett fanzine som hette just »Bikini Kill«. De träffades på Olympia’s Liberal Evergreen College där de snart samlades kring ett intresse för feministiska teorier och en vilja att bygga om samhället från grunden. Låtarna från den första demon blev, med hjälp av Ian MacKaye (från bland annat Fugazi), en första självbetitlad EP på oberoende etiketten Kill Rock Stars. Denna första EP ledde till Englandsturné och en splitsingel, »Our Troubled Youth« med de likasinnade Huggy Bear från England.

Läs hela artikeln

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Pulp – Babies

Pulp - Babies

Pulp
Babies

[Gift, 1992]

PULP har aldrig känts så angelägna som då de marknadsförde sitt »Different Class«-album med slogans som »All we want is the right to be different« och därmed omfamnade en hel generation NME-läsare med förvriden världsbild.

Men de har aldrig varit så estetiskt tilltalande som vid tiden kring »Babies«. Inte minst i videon till samma låt. Ett vitmålat rum där Pulp-medlemmarna, var och en med sitt instrument, står och spelar. Jarvis Cocker i sammetskostym med ET-fingrarna viftande i luften. Och så bruntintade bilder av förvuxna tonårsflickor med håret i tofsar som leker föda barn under snedtaket i Bob Stanleys sovrum. Få bilder har präglat mina sena tonår som det där klippet.

Läs hela artikeln

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Blur – Popscene

Blur - Popscene

Blur
Popscene

[Food, 1992]

ÖGONBLICKSBILDER från ett decennium med Blur. Blur på Moderna Museet. Blur på Gino. Falskleg och nervositet. Grön Duffertröja med gul stjärna. Hopp, hopp, hopp, hopp och skavsår av Dr. Martens-kängorna. Blur signerar skivor på Pet Sounds. Graham Coxon kladdar min »Parklife« full med gubbar. Söndagar framför TV:n, massor av söndagar. En del skoldagar också. »Starshaped«-videon och en inspelad Roskildespecial. Blur på Hannas. Svettiga händer, svartfärgat hår, grön ylleklänning och världens sötaste kungsängenbo i rosa jeansjacka. Efteråt försvinner de. Och jag som ville intervjua dem … Blur är i Stockholm och Sebastian Stebe får intervjua dem. Om jag bara hade vågat fråga om jag fick följa med. Så, London för ett par år sedan. Jag träffar Blur i en fotostudio. De är så coola att jag mår dåligt och inte har något att säga. Englands bäst stylade band som någon sade. Blur på vattenfestivalen. Jag håller på att missa konserten för att ridande poliser spärrat av ingången. Är halvt i tårar då jag hittar en skivbolagsrepresentant som skjutsar över mig i båt. Konsert på den där gungiga flotten i Mälaren. Först bara singelhits och publikfrieri. Men så, sista halvtimmen hittar Blur tillbaka till det Blur som springer och skriker och hoppar och gastar. Det vilda, tokiga, ursinniga Blur. Det Blur som finns på »Popscene«.

Läs hela artikeln

Postat i:Madelaine Levy, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #8:2] Album: LOUIS PHILIPPE – Azure / LOUIS PHILIPPE & DANNY MANNERS – Nusch – musiques de Francis Poulenc

LOUIS PHILIPPE

Azure

XIII Bis/import

LOUIS PHILIPPE & DANNY MANNERS

Nusch – musiques de Francis Poulenc

XIII Bis/import

betyg07_06_60Författaren Jonathan Coe närde en gång i tiden musikerdrömmar, skickade en demo till Cherry Red Records och fick ett svar från Mike Alway. Nej, han var inte intresserad av att ge ut demon men tyckte att Coe skulle lyssna på den musik han gav ut på El records. Många år senare valde Coe att inleda sin roman »The House of Sleep« med ett citat ur Louis Philippes »Yuri Gagarin«. Singelpaketet från Alway hade gett honom en ny värld att finna inspiration i, om inte till musik, så till sina texter. Den värld som tillhör en liten vitklädd, fransman, tillika dandy som gillar fotboll och cricket och lever i självvald exil i London. En förstaklassresenär i vackra arrangemang som är skyldig fransk sextiotalspop lika mycket som klassisk musik. Louis Auclair, mer känd under namnet Louis Philippe.

Läs hela artikeln

Postat i:Album vol 2 #8, Betyg 06, Betyg 07, Madelaine Levy, , ,

Kategorier