Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: CASSANDRA WILSON – New Moon Daughter

CASSANDRA WILSON

New Moon Daughter

Blue Note/EMI

Gillar man Rebecka Törnqvist och den där förfärliga Tolstoy ska man omedelbart kasta sig över den här plattan. Den innehåller nämligen detsamma, fast med mer stilkänsla och elegans.

Wilson sjunger oändligt mycket bättre och omger sig med känsligare musiker. Den allt genomsyrande professionalismen gör musiken ännu lättare att ta in, samtidigt som Wilson ibland släpper in oroande små svarta moln i sången. Här finns någonstans ett djup, trots allt.

Ändå kan jag inte riktigt svälja det här.

Det vilar en behärskad, besvärande beräkning över produkten. Wilson har en utmärkt, men aldrig riktigt förtrollande röst. En mörk kontraalt med drag av Betty Carter och Nina Simone, men utan passionen och särdragen. Hon gör framsteg som kompositör, men blir lätt lite ofokuserad och opersonlig även på det planet. Hon har gjort snart tio album på egen hand, och medverkat på ännu fler. Hennes bästa är fortfarande »Blue Skies« från 1988, med utmärkt trio och en ren standardrepertoar. För ett par år sedan skrev hon kontrakt med Blue Note och hipfaktorn skruvades upp i samma takt som bilderna på henne softades och retuscherades. Samtidigt breddades hennes redan eklektiska repertoar in absurdum, förmodligen för att hon skulle nå en större och yngre publik. Ambitioner jag inte för ett ögonblick skulle ifrågasätta, om bara inte resultatet vore så förtvivlat antiseptiskt och könlöst.

På »New Moon Daughter« sätter hon tänderna i allt från U2 och Neil Young till Hank Williams och Robert Johnson. Och aldrig lyckas hon göra något riktigt nytt, eget eller på annat vis vettigt av materialet. Allt låter bara konstruerat och malplacerat. Som om ingen har en aning om vad hon gör bäst. I Williams »I’m So Lonesome I Could Cry« låter hon som en ännu tristare variant av Cowboy Junkies, i The Monkees »Last Train to Clarksville« låter hon som Rebecka Törnqvist och vad hon gör med Son House och hans gastkramande deltaklassiker »Death Letter Blues« ska vi inte tala om.

Ett spår bränner till, och det är betecknande nog en genuint sensuell version av standardlåtarnas standardlåt, Hoagy Carmichaels »Skylark«, med Gib Whartons andlöst vackra steelgitarrspel rakt igenom, tätt inpå Wilsons röst. Då plötsligt kommer hon nära.

I övrigt är det här musik för tandläkarmottagningar. Eller för Rebecka Törnqvist-fans som vill ta ett litet steg vidare.

Lennart Persson

Filed under: Album #18, Betyg 04, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: