Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: RICHARD THOMPSON – you? me? us?

RICHARD THOMPSON

you? me? us?

Capitol/EMI

»If that was a goodbye kiss/Seems a habit too good to miss/Once more, for the memory«

De goda nyheterna är att Richard Thompson förmodligen mår djävligt dåligt just nu.

»The ghost of you walks/Right through my head«

Vi som varit med vet att han aldrig är så bra som när kärleksdemonerna sliter hans hjärta i bitar. Och alldeles uppenbart är det här en rapport från en man som slipar den svekfullt svikna kärlekens knivar.

»Am I wasting my love on you/There must be better things for me to do«

Inte sparar han på sina känslor, inte väjer han för att visa sina egna sjaskiga beteenden. Om han förblindad av en svartsjuka som självfallet också innefattar det förflutna rotar bland hustruns underkläder på jakt efter brev, foton, spår av ett tidigare liv, så blir det naturligtvis en sång även av det.

Behöver jag säga att det här är Thompsons bästa platta på mycket länge, kanske ända sedan den klassiska skilsmässemanualen »Shoot Out the Lights«?

Texterna är som sagt laddade, och inte ett enda ord slösas på gamla motorcyklar eller avlidna smörsångare. Ingen tillkämpad glättighet står i vägen för det stora eländet. Varje stavelse levereras med en sammanbiten känsla som går direkt på strupen. Och undrar ni vad den uppdämda aggressiviteten gör för den här elektriske gitarristen, rockens allra elakaste minimalist, så lyssna på vad han gör i »Put It There Pal« och »Bank Vault in Heaven«. Eld och is, rakblad och naken hud, blixtrande teknik och naken känsla. Fullständigt andlöst.

Mitchell Frooms produktion är exemplarisk. Ljudet är tätt och intimt, men utan att låta alla instrumenten träda fram på samma villkor. Thompsons röst och ofta vilt förvrängda gitarrljud får ingen konkurrens om vår uppmärksamhet, samtidigt som bakgrunderna åstadkommer allt som krävs i form av kraft och dynamik. De enkla, slagkraftiga melodierna lyfts fram med avskalad självklarhet.

Andra hälften av den här sällsynt motiverade dubbel-CD:n är akustisk och mer oproducerad med en nästan demolik karaktär, som för övrigt understryks av att två av spåren från den elektriska plattan återkommer i enklare versioner. Men intensiteten är lika påtaglig, inte minst i det nästan telepatiska samspelet mellan Thompsons gitarr och gamle vapendragaren Danny Thompsons bas.

Det är ett musikaliskt samtal på allra högsta nivå, långt från den sorgliga verklighet som fött den här gastkramande samlingen låtar.

Lennart Persson

Filed under: Album #18, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: