Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: TAJ MAHAL – Phantom Blues

TAJ MAHAL

Phantom Blues

Private/BMG

Taj Mahal har aldrig blivit ett lika stort världsnamn som sin arkitektoniska namne, men han tillhör likväl den moderna bluesmusikens mest stilsäkra och samtidigt personliga företrädare.

Ända sedan debuten under andra halvan av sextiotalet har Taj Mahal producerat flera intressanta plattor, där nya influenser oförväget blandas med de traditionella delta-rötterna. Han har alltid hittat den snabbaste genvägen från deltats countryblues till storstädernas mer sofistikerade rytmer och klanger.

Det är rösten som är vägledande; i ena stunden öm, känslig och raspande som ettans sandpapper, i nästa ögonblick påstruket framfusig och dominerande.

På nya »Phantom Blues« gör han ännu en resa i musikhistorien och besöker bland andra Chuck Willis New York och Fats Dominos New Orleans. Taj Mahal har aldrig varit en purist som skuggat originalen, men den här gången tycks han ha gjort det lite väl bekvämt för sig. Hans versioner av till exempel Ray Charles »Lonely Avenue« och Jesse Hills »Ooh Poo Pah Doo« är ospännande och förutsägbara. Ungefär som Eric Claptons gitarrsolon i »Here in the Dark« och »Love Her With a Feeling«.

Bara ett par spår sticker ut: den orgelgungande, Sly Stone-sexiga »Don’t Tell Me Babe« och den robusta Texas-dansaren »The Hustle Is On« i T-Bone Walkers anda.

Micke Widell

Filed under: Album #18, Betyg 05, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: