Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Manic Street Prachers – Motown Junk

Manic Street Prachers - Motown Junk

Manic Street Prachers
Motown Junk

[Heavenly, 1991]

I DAG är Manic Street Prachers ett Skid Row med politiskt patos. De är halvgamla, småfeta och representerar precis allt det de själva avskydde när de lovade att släppa världshistoriens bästa debutalbum och sedan lägga av för gott. Det gjorde de inte. Deras mytomspunna gitarrist Richey tog med sig elden och passionen i graven. Manic Street Preachers tredje album, »The Holy Bible«, innehöll allt han hade att säga. Sedan var det över.

Bandets två textförfattare och barndomsvänner, Richey och Nicky Wire, hade tillbringat sin uppväxt i Wales med att finstudera rockhistoriens regelböcker in i minsta detalj. De tog sitt namn från Dexys Midnight Runners och manifesterandet från MC5 och The Clash. De attackerade allt och alla och de gjorde det under en tid då ingen hade en tanke på att säga något, än mindre lyssna på någon annan; alla var för upptagna med ecstasy och acid house. »Motown Junk« var Manic Street Preachers tredje singel. De hade världen för sina fötter, det fanns fortfarande en chans att revolutionen var på väg, de trodde fortfarande att rockmusiken kunde förändra allt, bara man skrek tillräckligt högt. Med »Motown Junk« stoppade de hjärtan i 168 sekunder. Jag tror aldrig de gjorde det igen. Men under de 168 sekunderna var Manic Street Preachers det viktigaste rockbandet i världen.


Andres Lokko

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #9, , , ,

One Response

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: