Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Happy Mondays – Lazy-itis

The Happy Mondays - Lazy-itis

Happy Mondays
Lazy-itis

[Factory, 1989]

EN av popmusiks mest klichéartade sanningar säger att unga engelsmän från arbetarklassen bara har två möjligheter att bryta familjetraditionen, att slippa gå i pappas fotspår till fabriken: genom fotboll eller popmusik. Happy Mondays är ett av undantagen. Trots att gruppen, med sångaren — och den extremt motvilliga textförfattaren Shaun Ryder och dansaren/maracas-skakaren Bez i spetsen, växte upp i Manchesters allra hårdaste förorter och Shaun och Bez var beväpnade kedjerökare och amfetaminister redan innan de fyllt elva så var popmusiken för dem aldrig ett försök att göra karriär. Det var bara ett sätt att finansiera droger, enklare än att råna pensionärer eller sälja piller nere på The Haciendas herrtoaletter. Och Happy Mondays lät som ett NWA med gitarrer och en förvirrad acid house-Dylan vid mikrofonen. Det är egentligen obegripligt att skivbolaget Factorys Tony Wilson gav dem skivkontrakt. Men de blev, vid sidan av New Order, Factorys största band. Tills de upptäckte crack på Bahamas och drev Factory i konkurs med den mardrömslika maratoninspelningen av deras sista, till största delen olyssningsbara album, »…yes, please«. Det är möjligt att »…yes, please« en vacker dag, likt Big Stars tredje album eller Syd Barretts soloskivor, kommer att framstå som ett fascinerande tidsdokument, men det lär dröja. Och det borde ha blivit Shaun Ryders avsked till musiken.

Läs hela artikeln

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #9, , , ,

Kategorier