Broder Daniel
I’ll Be Gone
[Dolores, 1998]
OBEGRIPLIGA singlar om Luke Skywalker och amerikanska bilar, pandasmink och glitter, skivkontrakt med stora EMI, två album. Over and out. För bara ett år sedan var Broder Daniel nere för räkning. De var över. Slut. Tills »I’ll Be Gone« slog ner som en bomb. Att den ingick i soundtracket till »Fucking Åmål« hör inte hit. Det enda som hör hit är att »I’ll Be Gone« är ett fuck you med större F, U, C och K än någon annan singel som spelats in i det här landet; ett fuck you till EMI, ett fuck you till alla som slutade tro, ett fuck you till oss som ens vågade tvivla.
Filed under: Andres Lokko, POP vol 2 #9, 100 bästa indiepopsinglarna, Andres Lokko, Broder Daniel, I'll Be Gone
Broder Daniel är tillbaka! Det är värt ett utropstecken, för även den här gången var det säkert få som vågade hoppas på att det skulle bli ännu ett album. Det är ju så det har varit ända från begynnelsen med Broder Daniel. Hela deras existens har på något sätt känts oviss, och själva har de ofta sagt saker som »vi gör den här plattan, sedan lägger vi av«. Alltid vid sidan om, alltid i opposition mot den övriga musikbranschen, alltid på väg att explodera.
HENRIK BERGGREN tar sig aldrig i kragen. Hans grupp Broder Daniel är fortfarande så sjukligt självömkande att deras riff låter som om de strötts över en terapisoffa. Snart släpper de sitt tredje album.
Dömer du en skiva efter dess omslag?
Oh yeah. Ibland är de enklaste ord laddade med mer symbolik än ett helt dammigt rockbibliotek fyllt med kvasiprosa. Att höra Broder Daniels sångare Henrik Berggren yla sina frustrerade »oh yeahs« på i stort sett samtliga spår på »Saturday Night Engine«, är som att höra ett eko av en ung Iggy Pop. När Iggy sjöng att livet inte var kul och accentuerade detta med sina oefterhärmeliga grymtningar och skrik, fattade man att det var allvar. Det behövdes inga långa utläggningar. Så här var det att vara ung, missförstådd och utanför i Detroit, USA i brytningen mellan sextio- och sjuttiotal. Och samma leda går igen i Henriks texter som skildrar hur det är att vara ung i Sverige 1995. Missförstådd. Utan riktning. Inga riktiga vänner att prata med. Inget riktigt hem. Svårigheten med att växa upp. Livet är svårt. Hela jag är sjuk inombords. Jävligt missförstådd.